Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Björn-Erik Höijer: Johan Blom håller ut. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHAN BLOM HÄLLER UT
Han böjde sig ner vid elden, tog en pinne
och rörde om i glöden och askan. Han låtsades
intresserad av deras förehavanden.
— Nappar det?
De tre tittade på varandra, förläget.
— Nja, svarade Räv-Hans, inget vidare. Det
är så mycke vatten, det tinar opp i fjällena.
Rena rama fjällfloden! Ska du ha kaffe?
Johan Blom tackade, fick en kopp, socker,
bröd, serverade sig själv ur den svarta
plåtburken, rörde om i koppen med en kvist,
drack. De tre såg på honom som på en
uppenbarelse. Han satt på hälarna och såg på dem
och söp in dofterna av rök och vatten och fisk
och kaffe och tobak.
— Dött? frågade han.
—- Ja. Hon tamefan vågar inte vifta på
stjärten ens en gång!
— Står det stilla?
— Va?
Räv-Hans förde ordet åt de tre.
— Vattnet — står det stilla?
— Stilla!
De såg alla fyra på det forsande, gråblåa
vattnet. Pojkarna förstod inte. Mannen
smålog halvdystert och förklarade sig:
—- Stiger det — faller det?
■— Å jaså, på det viset? utropade de alla tre.
Han undervisade dem:
— Det första ni gör då ni kommer till en
älv det är att ni sätter ut ett vattenmärke. Skär
av en kvist, kör ner den en bit från stranden,
så den står pall, gör ett hack just vid
vattenytan sen. Förstår ni? Sen är det bara att gå
dit och läsa av ...
De lyssnade. Upptinad av deras intresse och
påtagliga vänlighet fortsatte han sin lektion.
Hans ögon strök över vattnet som ljus från
två inte helt slocknade eldar. Johan Blom, den
berömde före detta storfiskaren.
— Om vattnet står stilla, gör det ingenting
om det också är mitt i fjällfloden. Fisken blir
skrämd, om vattnet stiger eller faller snabbt.
Men annat är det, om det stannar av en stund.
När han slutade, var det Räv-Hans som
strök under.
— Där hörde ni själva pappa berätta! sa
han.
Hedkvistarnas ögon lyste av oförställd
beundran. Johan Blom blev på nåt märkvärdigt
vis uppmuntrad härav, såg lite närmare på
dem och fann i deras ögon nånting han nästan
glömt bort och i varje fall nästan slutat tro
på: en naiv tillgivenhet, en sveklös öppenhet.
Herregudihimmelen, tänkte han, ni är ju bara
barn, mamma kan torka bort skägget på er
med en grov handduk, ni är inte torra bakom
örona än —- pysar! Räv-Hans var ju äldre och
helt en annan.
Och därför gav han sig ut på det hala som
han i fortsättningen gjorde. Han, som bara
ville ströva omkring ensam nuförtiden,
grubblande och nästan utan lust att leva — nu
satte han ut nät, i vilka de lätt skulle fånga
honom sen.
— Va har ni för grejer?
— Mask och krok.
-—- Inga flugor?
— Nja___Nej, ser du, det ska va såna
som Johan Blom, det, ska han meta på
fluga.
(De, å sin sida, lockade honom ut i vattnet.)
Han lyste upp, tackade för kaffet och lade
en trött hand på Räv-Hans’ knä.
— Ta fram uttern, Hans, så får jag kika
aldrig så lite.
Nu drog de på målet, liksom skyggade
och ville ha hela samtalet ogjort. Hedkvistarna
rynkade pannan, Räv-Hans strök hakan och
snorade.
— Utter..., sa han och ville inte.
—- Ja, sa Johan Blom. Vem har gjort den,
inte är det väl Linus?
— Han som gjorde din — menar du han?
Det var en motfråga, som kom Johan Blom
att mulna.
— Nå, sa han, hur blir det?
Och just i detsamma slog en fisk ute i älven,
en tjugu meter från stranden.
Den yngre av de rödkindade Hedkvistarna
bleknade och skrek till:
— Nu börjar dom slå!
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
