Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Björn-Erik Höijer: Johan Blom håller ut. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRN-ERIK HÖIJER
Och då kom uttern fram från sitt gömställe
inne i buskskogen. (Här var nämligen
förbjudet att fiska med utter.)
— Här!
Johan Bloms händer skälvde som om de haft
frossa. Han tog det trubbnosiga, grönmålade
redskapet i sina armar och vände sig bort från
de tre rätta ägarna. Han satt så och hörde dem
viska bakpå hans rygg, som folk alltid gjorde,
ju, där han kom dragande med sin tragiska
figur. Å, han hade två misslyckade försök att
komma ifrån alltsammans bakom sig! Rep och
bössa. Så före detta fiskare och jägare han
var, hade han inte kunnat förinta sig själv,
fast han verkligen bjudit till. Han tänkte, att
nu viskade de väl saktmodigt och medlidsamt
om detta, om att han nog inte hade haft mod
nog, eller att ödet inte velat så, som han själv
ville. Han tänkte: det vet ni, men däremot vet
ni inte vad jag själv innerst inne vet, nämligen
att jag ju inte ville dö. Ett till vet ni inte, och
inte heller jag: men varför egentligen
fortsätter jag då detta döda liv?
Nu höjde Räv-Hans rösten:
— Om du tar risken själv, kan du ju sätta
ut. Men säj: tror du det är nån idé blöta en
mask nu igen?
Han såg från sitt håll ut på vattnet som om
han velat taxera deras chanser. Han nickade.
— Bara ni spottar på kroken, ska ni se..
sa han skämtsamt men på ett vis dystert. De
flög mot sina spön, medan han låtsades granska
deras utter med fackmannaögon. Ja visst såg
han på den. Men för hans ögon avtecknade sig
en helt annan utter vid ett helt annat vatten ...
Det var en alldeles för kort och trubbnosig
och tung utter. Vad som möjligen var
frestande, det var detta, att här löpte kronoj ägare
och skogvaktare och jägmästare som om de
inget annat haft att göra än att söka efter
tjuvfiskare: det skulle kännas gott få göra ett svep
så att säja mittför deras ögon. Tänkte Johan
Blom. Om jag bara haft den allra minsta lust.
Pysarna skulle nog uppskatta en
demonstration, för övrigt.
Pojkarna — pysarna — gossarna: medan
Blom synade det egendomligt formade
redskapet, kastade de ut sina revar. De gick på
som blinda, tyckte Blom. Ja, som han själv
nu, fast i annan bemärkelse. De fick bara
bottennapp. Han tänkte: hur valhänt kan man
inte bära sig åt med det allra enklaste, hur
tafatt! Men han sa ingenting. Han menade:
var och en måste lära sig det där genom
övning, misstag, av erfarenhet, ofta ganska
dyrt förvärvad. Att meta i en fors är för övrigt
ett sant konststycke, det kan inte förnekas,
särskilt som man inte får begagna flöte om man
vill ha en chans till fisk. Räv-Hans fick
verkligen napp, men i ivern slet han åt sig reven
så hastigt, att fisken släppte och föll tillbaka
med ett plask. Den misslyckade fiskarens
svordomar flög som mörkvingade fjärilar ut över
vattnet.
Johan Blom smålog och mönstrade
utterstaken, som var av björk med pålimmad
korkskiva, på vilken var fasthakade ett dussin
olikfärgade flugor med dubbla krokar. Han
tummade på flugvingarna, doppade ner dem i
vattnet, prövade dem: fina doningar, äkta
sjöfågelsdun — faktiskt. Han undersökte tafsar
och revar, slet och bet i linan, som var lite för
grov och tung, en grön, spunnen tråd, som för
all del ägde en viss elasticitet, men som skulle
hänga så snart tjugu meter matats ut. En
utterlina, tänkte han, ska vara smäckrare.
Han sköt ner hatten på näsan och hade ännu
inte bestämt sig för nånting. Han tänkte på
faktum. Faktum var, att älven stod stilla! Hade
han inte tagit märke på stenarna i samma
stund han kom ner till älven, automatiskt,
självklart! Hade han inte suttit långt nedanför
den här platsen, på tuvorna och melankoliskt
stirrat ner i det grå och monotont rinnande
vattnet och utan att lägga två strån i kors för
saken funnit, att älven efter hand stannade!
Ja, hade inte hans fötter så att säja varit ett
levande vattenmärke, där de tryckt sig ner
i sanden under tuvan och just i kanten av
vattnet och hållit sig där timme efter timme!
Han hade god lust säja det till pysarna.
Men — ja.
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
