Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Björn-Erik Höijer: Johan Blom håller ut. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHAN BLOM HÄLLER UT
Men — vi som skulle kasta ut för sista och
avgörande gången! •
Vi började gå utför branten. Lindström bar
sin utter under armen, jag min över axlarna
med huvut inträtt mellan pontonerna. En fluga
slet sig loss från Lindströms utterstake och
fastnade i hans röck, där bak. Han slet men
fick den inte dän. Då var det bara för mig att
ta fram slidkniven och operera, igen. Han log
rosigt och förläget. Och så bröt vi oss igenom
riset och trängde fram i strandskravlet. Just som
jag såg de runda stenarna kom jag att tänka
på Annika, att några gånger hade hon varit
med mig hit, sett på en stund, sen gått upp på
krönet och hållit kaffepannan och tältet varma.
Jag suckade.
Genast jag böjde mig ner för att sätta ut,
pekade jag på vattenmärket.
"Ser du — hon står still! Gosse — vi har
en chans!"
Forsen dånade våldsamt som ett i vild fart
framrusande lokomotiv mellan klippväggar
eller igenom tät skog. Skummet sköljde kallt
och hårt över mina händer. Det var på
sen-sommarn, det skymde redan en aning.
Lindström gick högre upp. Jag däremot
släppte ut alldeles vid vårt vattenmärke. Men
jag halvsatt på hälarna och följde min väns
vandring uppöver med ögonen: han rörde sig
tungt och ovigt, fast han är så liten och
behändig, bröt sig fram klumpigt som en björn,
mera krossade buskarna i sin väg än försiktigt
gled igenom dem som en skogslöpare. Han
var allt lite tafatt i naturen ... Han försvann
bakom en udde. Strax därpå såg jag hans utter
glida ut och rulta i strömmen.
Ett slag tänkte jag på det egendomliga
förhållandet, att han inte som vanligt väntat och
satt ut strax efter mig och från samma punkt,
som vi ju brukade. När jag började gå
uppför med min konstrande utter, tänkte jag: på
samma sätt går han snart uppför sin strand
och jag ska aldrig hinna ifatt honom mera.
Det slog mig: han vill inte ta risken sätta ut
just här, han har redan inordnat sig i sitt nya
system: det minsta motståndets lag. Här skulle
han få mothugg, forsen rullade nämligen
våldsamt redan vid min strand, men bortåt andra
stranden till, ja, efter trettio meter bara, där
kastade den sig nästan vattenfallslikt och
fantastiskt skummande utför, sammanpressad
nånstans högre upp av en vattendelare och alltjämt
utan möjlighet att flöda ut. Lindström helt
enkelt ville inte utsätta sig för ännu ett
nederlag i min åsyn. En kapsejsad utter...
Å nej, sa mitt hederligare jag genast, så är
det väl ändå inte. Han vet att fisken står och
stångas just där oppe i forsnacken, han vill
äntligen vara först på valplatsen, p.n gång.
Jag släppte ut uttern så långt, att den red
just i kammen av den oframkomliga bortre
forsen. Min röda utter — den skötte sig fint
men fordrade ständig bevakning. Gång på
gång stegrade den sig som en springare,
kastade sig djärvt framåt — och slungades pladask
tillbaka i hitre forsen, där den liksom pustade
ut för ett nytt försök. Den lyste som en
framtidssignal, så röd var den. Linan var hårt
spänd, jag fick ta i allt jag förmådde för
att inte uttern i ett huj skulle kastas över i
skummet och dyka ner där utan chans att
komma upp mera. Flugorna hoppade våldsamt,
men jag ömsom sträckte och tänjde på linan
och hade dem hela tiden i fint vattenläge.
Utterstaken låg säkert under min högra arm.
Jag började vissla. En sorts stor primitiv lycka
fyllde mig. Om också inte en fisknos visade
sig — det var nästan en bragd att föra uttern
på detta suveräna vis. Och det var ett stycke
kraftmanifestation. Å ja, också den mycket
nedslagne Johan Blom har saker att visa upp!
Det började faktiskt nappa. Fisken ville,
äntligen. Snart hade jag sju eller åtta fiskar
i väskan på ryggen. Jag glömde bort min
kompis, gick helt upp i fiskets äventyr. Äran,
äran var alltså räddad också denna gång! Det
var lika ofta harr som laxöring ...
Plötsligt — jag måtte ha lurat till i häftigt
påkommen högfärd — hoppade uttern till i ett
veritabelt tigersprång, kastades tillbaka av
skummet från bortre forsen (hur hade den
kommit dit ut, ändå?) for som ett rött skrik och
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
