Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Björn-Erik Höijer: Johan Blom håller ut. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHAN BLOM HÅLLER UT
vissa nyanser i hans beteende — att hans misär
var minst tvåfaldig.
Jo — för hans utter låg och skvalpade i
strandvattnet med reven och flugorna i en skön
röra och utterstaken knappt bärgad till land.
Genast förstod jag hur det gått till. Han hade
haft ute hela linan med uttern där borta i
strömmen, så hade en fisk nappat, han hade
glömt av sig och dragit uttern rakt in i
bakvattnet, där hade den givetvis börjat kajka och
gunga, linan och flugorna hade lagt sig sakta
ner på botten, och till råga på allt hade väl
fisken slitit sig, kanske efter att ha trasslat till
en hel rad flugor. Ja — och när han till slut
har fått in alltsammans och söker trösta sig
med pipan, då är den puts weg.
Hans röst var full av jämmer:
"Såg du den inte, va? Jag tog en rök ute
på udden, där du nyss stog — såg du inte
skymten av den?"
När jag stod tyst, vände han sig sakta om
och tycktes inte ha nån chans att dölja sin
misär längre. Då sträckte jag fram händerna
med jättefisken. Han reste sig och spärrade upp
ögonen. Men i stället för det väntade
kamratliga leendet och den goda blicken får j ag i hans
ansikte och till min stora sorg och häpnad, ja
vrede, se ett uttryck av avundsjuk fientlighet,
hat, en sorts otäck ironi. Han kan inte dölja
sig längre, han är inte min vän. Hans förut så
glänsande ögon — nu drogs de ihop efter den
första förvåningen, fylldes av en hård,
obehaglig glans. Jag fattade inte riktigt. Jag kom
att tänka: ja visst du, Johan Blom, du är ju
blodig som en slaktare, du måtte se ruskig ut,
som en mördare, som en som återvänt från
slagfältet och ännu inte hunnit tvätta av sig
blodet. Jag såg på mig själv. Sannerligen, det
var en ruskig syn: min stora, bruna skogskavaj
med utanpåfickorna, mina cheviotsbyxor, mina
stövlar, mina handskydd, själva mygghuvan,
slidkniven — allting var nersmetat med redan
levrat fiskblod.
Jag försökte undskylla mig.
Men han klippte av allt resonemang:
"Nej men har du skullat se på pacifisten!*’
sa han hatiskt, just som jag såg, att hans
fiskväska var tom och att två flugor med avskurna
tafsar satt i hans rockärm. Han skrattade ett
ruggigt skratt.
"För att vara en fredsduva ser du tamigfan
riktigt farlig ut. Som en som mördar för lusts
skull. Förbanne mig — jag skulle inte vilja
ligga ensam i natt med dig i kojan."
Och så gick han förbi mig, inte så mycket
som såg på min fångst.
"Det var väl märkvärdigt, om jag inte ska
få tag i pipdjäveln till slut...!"
Jag gick snabbt tillbaka till mina grejer,
rensade och saltade mina fiskar och bar upp
alltsammans till lägret uppe på krönet. När
han kom så småningom, hade jag kaffepannan
varm och fisken delad i två högar. Han log
ett leende som var mera platt än runt.
"Inte menar du väl...?"
"Tacka för att vi ska dela, sa jag. Jag tar
den stora så länge. Hemma skär jag opp den
och kommer över med din halva, det är synd
riskera den, det är rötmånad."
Då först tog han i jättefisken. Men sitt hat
kunde han inte dölja, inte än. Han rullade sig
en cigarrett av tobak och tidningspapper. När
han fått några bloss, tinade han upp. Vi satt
en god stund och språkade. Och då sa han
några ord, som jag sen hade svårt att glömma:
"Med kniven! Ja, är det inte det jag alltid
sagt: Gud, vilken perfekt dödare du skulle bli,
om du inte stängde in ditt rätta jag som du
gör!"
Månen rullade upp över vattnets dimmor,
röd och belåten och liksom speglande snarare
ett hav av blod än en blank sol. En uggla
ulade inne i skogen. Det prasslade då och då
i riset. Trots månen var det snart svart mörkt.
— Nåå, Blom? malde de tre pojkarna på,
och då reste sig till sist Johan Blom och
kastade ut deras utter så där en fem meter.
Plask! sa den och gungade våldsamt. Det var
stark ström, linan spändes genast. Utan brådska
lossade han fluga efter fluga från staken,
spände ut tafsarna, snodde dem fria om de
2 BLM 1948 I
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
