Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Walter Dickson: Utvecklingsspår 1947
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER DICKSON
UTVECKLINGS SPÅR 1947
Ingen litteraturepok har till dags dato
fram-konstruerats av någon enskild eller någon
grupp i fria luften. Inte heller den 40-talistiska
skolans. Men då litteraturuttrycket för vad som
rör sig i tiden till själva sitt väsen är och måste
vara en uppförstoring och ett djuptryck blir
den allmänna reaktionen ofta den att man tror
sig ha att göra med någon sorts
trapetsekvi-libristik svängande helt fritt över det
tidsunderlag som publiken själv fotar på. All
litteratur utsätts mer eller mindre för denna risk
att spegla tiden i en bild som tiden inte tror
på eller vill tro på. Från och med den tid då
litteraturen från att ha varit idealmålning blev
verklighetsteckning har denna fara för konsten
att bli föremål för modellens upprörda kritik
blivit allt större. Så länge teckningen höll sig
inom realismens ram kunde publiken till stor
del vara med och uppskatta porträttet som
hälsosam kritik, som reformations- och
tendensbild. Med andra ord: den föregående
idealistiska epoken satt kvar i det allmänna
omdömet och färgade värderingen. Men då den
skrivande pennan helt enkelt började återge
människan sådan hon är utan varje moralisk
eller social tendens föll de gamla idealistiska
stödställningarna i allmänhetens
litteraturuppfattning och omdömet grumlades svårt. Konst
arbetar som sagt alltid med en
proportionsförändring, en försträckning åt det ena eller
andra hållet. Så länge denna konstnärliga
"överdrift" gick åt den ideala kanten, tecknade
en uppsnyggningens mönsterfigur, var
modellen storligen belåten, men då strecket förlängs
åt motsatta hållet, blir en karakteriseringsbild,
i obarmhärtigt djuptryck, då mulnar originalets
anletsdrag. En god del av det ovett som beståtts
40-talismen kan förklaras som en dylik kränkt
idealism i gängse estetiskt föreställningsliv.
Den konstnärliga "överdriften" eller
överbetoningen är ofrånkomlig. Den är konstens
själva känselspröt. Den exakta bilden av
verkligheten ger vetenskapen (eller rättare: strävar
efter att ge den). Sociologin har gjort en god
del av den habila annoterande
verklighetsskildringen överflödig eller har sammansmält
med denna. Konstens "överdrift" är emellertid
inget slumpartat ritande för ro skull. Den
framträder helt naturligt där vetenskapens och
klokskapens "exakthet" tar slut. Just genom sin
överdrift, genom sina försträckningar ut över
det i vedertagen mening exaktas gränser, tror
den sig kunna snudda vid en djupare exakthet,
vid en sannare bild. Som sagt: när denna
konstnärliga "överdrift" gick fram genom ideal- och
mönsterbildningens skinande propyléer var det
allmänna konstomdömet med, när den vänder
sig inåt och nedåt mörkare verklighetsdjup har
den blivit svårare att följa och uppskatta.
All modern konst och litteratur utmärker sig
genom denna riktningsförändring i den
konstnärliga "överdriften". Därav den allmänna
omdömesförvirringen. Det är helt enkelt den
gängse föreställningen om det estetiska som
rubbats. Genom att den estetiska betraktelsen
så länge fått vara hopkopplad med moralisk
värdering och i många fall också med det
förenklade ordningsbegrepp som i vissa
sammanhang brukar hedras med benämningen
estetiskt har det allmänna omdömet inför en
renodlad estetisk betraktelse tyckt sig
konfronteras med en anomali. All utveckling har
hittills gått fram mot renodling och specialisering.
Så också inom konsten och litteraturen. Från
början en ceremoniös kulthandling har den
konstnärliga och litterära verksamheten så
småningom ur den konventionella moralens och
mönsterbildningens grepp nått fram till sitt
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
