Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Walter Dickson: Utvecklingsspår 1947
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTVECKLINGSSPÅR 1947
vrakar poetiskt allmängods och spränger fram
helt nya ordformationer, levererar stilistiska
chockstötar, så hjälper den därmed också fram
de enklare och vanligare uttrycksformerna till
ett nytt liv. Otvivelaktigt har modernismen
gjutit en uppfriskande ozon kring
gammalpoetiska former som "skön", "stor", "enkel"
och över det ängsgräs, de sjöar och vanliga
vägar som åter börjar visa sig i vår litteratur.
En poesi som Bengt Anderbergs är ett alldeles
tydligt exempel på ett medvetet eller omedvetet
utnyttjande av de kedjereaktioner från
modernismens atombombningar som nått in i de
traditionella symbolernas vikar och vattendrag.
90-talet i vår litteratur visar en liknande
friläggning av nya ytor hos äldre värde- och
uttrycksformer, men framsprängningen skedde
genom 80-talets vägröjare. Här är ett osynligt
samarbete i gång.
Detta inre samspel mellan litteraturepokerna
faller lätt ur blickfältet när det gäller att
dra upp klara polemiska- eller
historiskt-peda-gogiska linjer. Men är inte tiden inne att vi
börjar rucka på själva detta förenklade
ordningsbegrepp? Är inte detta ensidiga synsätt
en relikt av den stabiliseringsattityd som den
moderna tiden ridit ifrån? Det är vårt
begränsade individuella jag, dess oförmåga att lyfta
upp mer än en sak i sänder över medvetandets
tröskel, som skär sönder utvecklingen i
motsatta och antagonistiska led. Vid en närmare
granskning visar sig den dialektiska
kontrastdynamiken i utvecklingen innerst vara en
ström av mångfaldigt och fintförgrenat
beroende och samspel. Det är mera vårt
förbenade uppfattningssätt och vårt inskränkta
temperament som återspeglas i skolor och
epoker än sakernas egen natur och
utvecklingens innersta gång. Profilering och
konturmarkering är nödvändiga, men är vi inte
mogna att uppfatta detta motsatsförhållande
mera som en fiktion för den dagsaktuella
blixtbelysningens skull än som en verklig sanning
om utvecklingens gång? Det försiggår ett
socialpsykologiskt samarbete i historien, också
i litteraturhistorien, som vi hittills med vår
individualpsykologiska inställning inte ägnat
tillbörligt intresse.
När vi alltså säger att äldre värderings- och
uttrycksformer står färdiga att rycka in efter
modernismens katharsisepok, så betyder det
ingenting annat än att modernismen
tillsammans med traditionalismen utvecklar
följd-reaktionerna av sitt innersta och dolda
samarbete. Knyter vi åter an till psykologin har
vi skäl att uppfatta denna estetiska
utvecklingsrörelse som en terapeutisk hopfogning av
ett sönderbrutet upplevelsefält, som en
meningsfull vidareutveckling av det arbete för djupaste
andliga klarhet som modernismen innebär.
Det är frestande att här röra vid den
möjlighet vi har att göra den epokala utvecklingen
inom litteraturen till något nytt. Ty även om
det är så att den allra mest kontrastbetonade
epok innerst står i ett beroendeförhållande till
sin föregångare och antagonist och att man
aldrig kommer ifrån denna "attitydernas inre
konversation", som ständigt låter sig lyssnas
fram bakom de polemiska parollerna, så skulle
ett nytt utvecklingsmoment träda till, om man
till medveten och uttalad klarhet lyfte upp
dessa fakta om samspel och inbördes beroende
i dagsdebatten. —
Fruktbart är här att koppla resonemanget
om utvecklingsattitydernas djupaste samarbete
till fakta om den gamla jagföreställningens
splittring och sönderfall. Uppdelningen av den
historiska utvecklingsströmmen i mot varandra
ensidigt kämpande led svarar direkt mot och
står också i beroendeförhållande till den
jagföreställning som i ensidig isolering drar en
kategorisk och sluten profil kring det
individuella medvetandet, "krigs- och polemikjaget".
Den moderna neurosen med dess
söndersprängda upplevelsefält har gett byggmaterialet
till en modernistisk konstform, surrealismen.
Det dirigerande och mönsterbildande
jag-centrat är här berövat sina suveränitetsregalier,
och den vanebundna stabilitetsordningen har
brutits. Med de nervösa funktionsrubbningarna
och dess konstnärliga uttryck står vi djupast
sett vid gränsen till en helt ny jaguppfattning.
3 BLM 1918 I
33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
