Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Ivar Lo-Johansson: Monismen och naturkänslan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MONISMEN OCH NATURKÄNSLAN
vände sig istället till naturen. Thorild var den
svenska naturkänslans förste upptäckare, men
verkligheten hade funnits där förut. E. M. Arndt
talar om hur svenskarna inför naturen blir
vältaliga som om de eldats av stora skalders
ande och hur de i tårar gjuter ut sin kärlek.
Gustav Sundbärg klankar långt senare: "Vi
svenskar älska och intressera oss för naturen
men icke för människor."
1700-talets svenska litteratur återupptäckte
naturen. Natursvärmeriet vart då stort och
sentimentalt. "Sommarkvädet" av Creutz, den nya
svenska naturdiktens skapare, handlar typiskt
för den största delen av alla dessa naturdikter
om den tid, då naturen är varm. Creutz var
den som pånytt började "förmänskliga"
naturen. Troll och vitrer var folkliga
naturpersonifikationer. Rudbeck, Linné, Berzelius kom att
bli naturens psykologer och noggranna
beskri-vare, men de var icke skalder. Linné blev
upphovet till den deskriptiva landskapssynen, som
närde poesin, och fortfarande gör det. Hos
Nordenflycht, Creutz och många andra
skymtade en rent sexuell uppfattning av naturen.
Det skulle här föra alldeles för vitt att tala
om Bellmans rokokodiktning, den bellmanska
stadskantspoesin, liksom om lantmannapoesin
eller om den benägenhet för
blomsterplockning, som finns i så många av stadsbornas
dikter. Men uppslaget förtjänar intresse, när
pappersransoneringen åter är förbi.
Också den robuste Geijer lockades att i
naturen se något slags åtråvärd flickgestalt.
På en mycket framträdande plats, i
inledningen till "Svea rikes hävder", infogade han
en charmfull tolkning. Kanske var den tänkt
bara som en metafor, ett sätt att förtydliga.
Men tonfallet är faktiskt gripet: "All naturens
skönhet", skriver han, "har i norden ett visst
spätt tycke. Det gäller om den utsprickande
rosens skära färger, intill den rodnad, som
blommar på den nordiska flickans kind." Och
i fortsättningen tillämpningen:
Dessa och så många andra utmärkande egenheter,
som ljuvt eller smärtsamt ingripa i det mänskliga
livet, tyckes därför även mer i norden draga män-
niskans deltagande och uppmärksamhet till naturen
och göra en närmare frändskap till den och dess
hemligheter, ett både djupare och mer omfattande
natursinne, till ett grunddrag hos utmärktare
nordiska själar.
Vår svenska naturkänsla började tidigt söka
sig till ödevidderna, obygderna, storskogarna,
som inte bar spår av mänskans hand. Särskilt
gällde då detta lyriken, men också romanen.
Naturen skulle helst vara "oskuld". Vi har
också haft en del trädgårdspoesi, det ska Gud
veta, vi har haft "Graven i parken" (om det
så också varit en hundgrav), men
pubertetslyriken har nästan alltid dragits mot den
orörda, odeflorerade ödemarken. Och våra
poeter har därvidlag i sin diktning gärna
livet ut dröjt kvar i sin pubertet.
IV
I Sverige har pandyrkandet aldrig fått någon
bestämd förkunnelsebibel som Norge fått det
i Hamsuns "Pan" (med Sigbjørn Obstfelder
som kosmisk variant). Thoreaus "Skogsliv vid
Waldén" har också hos oss fått fylla en lucka.
Men i gengäld finns naturguden Pan överallt
i vår lyrik, i vallflickans sång och i vår högsta
litteratur. Mänskorna har regelrätt fått stryka
på foten för naturen. Naturen får all
hyllningen.
Vi läser om förhållandet hos Heidenstam:
Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar var jag går
-— men ej till människor! Jag längtar marken.
Jag längtar stenarna där barn jag lekt.
— Det är väl inte så märkvärdigt, ska man
invända. Vad ska en fattig skald göra? Vad
ska han egentligen annars sjunga om?
Vår naturlyrik hör utan tvekan till vår
litteraturs skönaste del, och det är inte meningen
att ta naturen ifrån skalderna. Det är endast
av intresse att från synvinkeln iaktta naturens
intima plats i minnesmedvetandet hos våra
evigt barndomsdrömmande poeter.
Det är mycket förklarligt att man kan bli
trött på mänskor och istället vänder sig till
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
