Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Ivar Lo-Johansson: Monismen och naturkänslan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MONISMEN OCH NATURKÄNSLAN
används för naturen och för kvinnan. Det
är brinna — finna; sista — mista; ömma —
tömma; bleka — leka; sakta — akta.
Substantiven och verben är mycket ofta sådana som
brukas vid tanken på övervinnandet av den
älskade, vid tanken på omfamning, lägrande,
defloration. Det är pubertetens föreställningar
om kvinnan, som får låna sina ordgrepp och
sina färger åt naturskildringarna i poesin. Det
är mänskans svårmanövrerbarhet, som gör att
man istället vänder sig mot den "kyska", den
"orörda" naturen. Naturen bedrar en inte. Det
är, redan det, ett pubertetsideal. Naturen har
engång i ensamheten besvarat poetens
gemenskapsdröm om en kvinna, och poeten har
förblivit trofast, också sen han i någon mån
lyckats objektivera sig på annat sätt.
Man kan i sammanhanget undersöka i vad
mån landskapet i dikterna också fysiskt liknar
en kvinna. Psykiskt gör det det säkert.
Överensstämmelsen, att det helst ska vara orörd
natur, för ovillkorligt sådana tankar med sig.
Besvikelse finns där alltid, liksom i
förhållandet till kvinnan, och i oturliga fall blir
naturen då detsamma som ensamhet.
Ensamheten har tagit sig sällsamt sköna
uttryck i svensk litteratur. Ensamheten i skogen,
i ödemarken, torde knappast någon
annanstans ha beskrivits skönare. Läs exempelvis
sidorna i Dan Anderssons "David Ramms
arv", där David Ramm går ner till Kersnas
kallkälla. Värmen hänger sen Creutz’ tid kvar
i den svenska poetiska naturbilden. Det kanske
i och för sig inte är så underligt i ett så kallt
land. Men förhållandet har bevisvärde, just
därför att den puberila naturidentifieringen
med kvinnan nästan alltid omfattar hennes
varma natt och inte hennes svala dag, då man
vanligen inte ligger och vänslas, utan är
verksam.
VI
Har det sagda någon betydelse för att finna
ut det sätt på vilket skalder och känsliga själar
i puberteten umgås med naturen? Jag tror att
det har det.
Låt oss gå ut ifrån att vi alla, skalder eller
inte skalder, en gång som unga på ett annat
sätt än vi gör nu upplevde naturen.
Självfallet har upplevelserna varit individuellt olika,
men de rörde sig alla inom ett visst kraftfält.
Jag ska inte uppehålla mig vid de mer
lättfunna jämförelserna med den tidiga
barndomen och våra första naturkontakter. De
första erinringarna binder sig vid ting,
föremål. Synkretsen är ännu liten. Ett grässtrå,
en sten eller en jordspricka flimrar mycket
ofta i de tidiga barndomsminnena hos ett
landsbarn. När synkretsen vidgats, blir det
"större" minnen. Man minns värmen från
marken som man sprang barfota på, regnet i vått
gräs som man rusade igenom, lukten från
föremål och växter, kanske isynnerhet lukter.
Typiskt är att det så ofta är fråga om
sommarminnen. Är det inte direkt sommarminnen, så
är det inomhusminnen med värme i,
värmeminnen från det att det var kallt ute, snö vid
grinden och frostros på rutan. Värme är det
dock nästan alltid fråga om, och det är här
en mening med att tala om "Moder Natur".
Ännu tämligen skyddslöst för starkare
påfrestningar, med modersvärmen som ett nödvändigt
behov, håller barnets minnen sig kvar kring
det som engång värmt och skyddat.
Iochmed puberteten förändras
naturuppfattningen radikalt. Naturen blir större, lockande.
Den får kamp-, övervinnelse-, faromoment.
Hos stark manlig pubertet betyder det att
naturen nu uppfattas som ett motstånd att
övervinna, ett mål att vinna. Naturen själv
blir något man känner att man först måste
besegra för att äga. Man mutar in åt sig nya
platser. Det är ett slags polygama
kärleksströvtåg, under vilka man söker den "rätta" platsen.
Man utsträcker alla strövtåg. Man beväpnar
sig. Lustförnimmelserna blandas med skräck,
som bra mycket liknar impotensskräck. Ett
enda exempel av många är mörkrädslan.
Om det i ett fall som detta kan anses
motiverat att nämna en personlig erfarenhet, minns
jag hur jag som pojke i sällskap med min
första bössa gick ut i storskogen, tände en eld
39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
