Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Ivar Lo-Johansson: Monismen och naturkänslan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
i en skreva, där jag sammanhukad vid elden
kunde iakttas på långt avstånd men själv inte
kunde genomtränga en kubikmeter av det
mörker, som omgav elden och mig. Jag
stannade där hela natten för att övervinna min
starka mörkrädsla. Liksom alla inlandsbor hade
jag under hela min uppfostran skrämts för
sjöar, åar, vatten. När jag som fjortonåring
mer av slump än skicklighet sent en kväll i en
bråddjup skogstjärn mitt inne i den
mänsko-tomma storskogen — den var två mil i
genomskärning — lyckats skjuta en and, tvingades
jag helt enkelt av självhävdelsen att också söka
bärga in anden till land. Någon båt fanns
naturligtvis inte. Jag var en ytterst dålig
simmare. Det jag nu företog mig föreföll mig
själv likamed självmord. Jag klädde av mig,
kröp i skymningen ner i bråddjupet, och
simmade ut över det för att nå anden. Färden var,
medan den pågick, en färd i fasans land. Med
en arm att simma med och med den döda
anden i den andra handen, lyckades jag
tillslut ta mig tillbaks till strandtuvorna, slänga
upp fågeln i ljungen, kravla mig själv efter
upp ur det neråtsugande, svarta vattnet.
Upplevelsen var helt enkelt oerhörd. Det var en
fråga om potens. Jag hade gjort mig värdig
ödemarken. Jag tyckte jag hade ägt skogen,
ägt den på ett sinnligt sätt. Jag vågade aldrig
beskriva mitt verk för någon. Det var för stort.
Upplevelsen hade varit så utom alla vanliga
mått, att jag helt enkelt skämdes för att dela
med mig av den med någon. Jag skulle ha
utmanat min älskades kärlek genom att förråda
att jag varit i så intim beröring. Det som hänt
vart magi.
I den skenbart hårda men i verkligheten
ömhetslängtande manliga puberteten är
naturen inte längre en mor i vars skyddande famn
man söker värme och goning, utan den är en
kvinna, som man vill övervinna, ta och äga
efter utförd kamp.
Jag har här uteslutande talat om landsbarn.
Stadsbarn har också sina lundar, gårdar,
skogar. Det genuina stadsbarnets "naturupp-
levelse" har aldrig hittills skildrats i
litteraturen. Vi har inte en roman, knappt en enda
dikt, om den infödda stadsmänskan där
romanen eller dikten inte är influerad av landet.
Våra egna städer är för små. Befolkningen
i dem består till största delen av inflyttade
landsbor. Stadsromanerna och stadsdikterna
handlar också som regel om det som är land
i en storstad. När det gäller Stockholm handlar
de om Strömmen, Djurgården, ekarna,
parkerna, om gamla plank och gamla kåkar.
Bilderna, metaforerna är landets. Gatorna blir
floder, trafikfyrarna fyrar vid en vattenled,
bussar och flyg blir fiskar eller fåglar. Det
är alltid landets attribut man lånar för att
framställa stån, som ännu inte fått sina egna
metaforer. Inte ens de stora amerikanska
städerna har ännu fått några verkligt genuina
litterära uttryck.
Men jag talar här om landsbarn. I vår nyare
svenska litteratur har det någongång berättats
om "mosskvinnor". Där har skildrats, hur
pojkar i sin sexualnöd gått ut i skogen och
skulpterat åt sig en kvinna av mossa, som de
sen ansett sig ha ägt. Exemplet är
symtomatiskt. Men allra oftast har de uppfattat en viss
plats, eller hela naturen som en kvinna. Det
har skett när de kommit till den ålder då de
haft behov av att objektivera sin kärlek, men
det naturliga objektet, kvinnan, har varit
ouppnåeligt för dem. Fantasin, kärleken, ömheten,
sinnligheten, brunsten, har då i stället vänts
direkt mot naturen.
Naturen är mer medgörlig medan mänskorna
är otillgängliga eller motsträviga, tabubelagda.
För känsliga, "utmärktare nordiska själar",
framförallt för konstnärerna, blir naturen då
ett surrogat. Kärleken, som vill rikta sig mot
en varelse av motsatt kön, tvingas att
sublimeras. Den förvandlas till sexuell naturkärlek,
till sinnlig kärlek i förklädd form. Fenomenet
kan studeras i det tonfall med vilket våra
skalder talar om naturen. Pubertetens
sexualnöd har fött den romantiska naturkänslan, där
naturen fått ersätta kvinnan.
.40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
