Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Holger Ahlenius: De stora äventyren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
mas, att även Gides Lafcadio är en av deras
anfäder! Den sällsamma berättelsens kvinnliga
huvudperson, Yvonne de Galais, hade sin
motsvarighet i Alain-Fourniers egen tillvaro, där
hon skymtat förbi likt en irrande hind, kring
vilken hans fantasiliv sedan kretsade. Hon
tillhör otvetydigt de romantiska hjältinnornas
spröda och aristokratiska släkte. Kanske bör
det tillfogas, att den rena fantasidiktningen
i allmänhet förblivit en främmande planta på
fransk botten, och att det lyriskt-romantiska
knappast är fransmännens naturliga
modersmål utan hos dem lätt får en artificiell
anstrykning. Vad som ändå gör "Den store Meaulnes"
till en alltjämt levande bok, är dess folkliga
och lantliga friskhet, inslagen av pojkaktigt
skälmeri. Verkligheten har inte gått helt
förlorad, men poesins genius har snuddat vid den
med sina vingar och förvandlat den, och det
fantastiska äventyr som berättas har blivit
ungdomens eget, den eviga ynglingaålderns
äventyr, ur vilket vi alla en dag vakna upp
till den bistra vardagen och plikten — såsom
all ungdomsdröm förgår och efterlämnar ett
vemodigt minne blott.
Att komma från Alain-Fourniers värld till
Francois Mauriacs, det är inte bara att gå
från ljus till mörker utan också att från det
romantiska äventyret och kostymstycket
övergå till det naket psykologiska, i det att katolska
Kyrkans omätliga erfarenhet av
människohjärtats avgrunder här stämt möte med
djuppsykologins lärdomar. Tidens förlag, som påtagit
sig den hedersamma uppgiften att förmedla
Mauriacs romaner till svensk publik, har denna
gång låtit Karin Alin översätta "Génitrix" från
1923 under den alltför menlösa titeln "Mor
och son". Man kan tycka, att det varit
angelägnare att först överflytta Mauriacs senaste
roman, "La pharisienne", men i avvaktan
därpå läser man gärna om denna, en av de
första där Mauriac visat lejonklon. Den lilla
romanen fyller högt ställda anspråk i fråga
om förmågan att suggerera fram
ohyggestäm-ningarna i det gamla spökhus, där ett dystert
familjedrama äger rum till ackompanjemanget
av de förbipasserande tågens visslingar och
dån. Inom sina pärmar ger den en
skrämmande monumentalbild av ättemodern,
stammodern, son-modern, som i sin osunda,
tyranniska moderskärlek förkväver sin son och inte
tål någon medtävlare om hans tillgivenhet.
Den stackars förpinade hustrun, som får ligga
och dö ensam i det ödsliga huset, blir bara en
bricka i den kärlekshatets kakofoni som spelas
upp mellan mor och son, och först som död,
som skuggestalt vinner hon den seger över
svärmodern hon aldrig kunnat tilltvinga sig
i livstiden. Moderns begär att disponera över
sonens vardag har antagit vidriga, nästan
djuriska drag, och hennes kärlek är av det
förlamande slag som i varje stund kräver gengäld.
När hon går bort, efterlämnar hon en son, vars
relationer till motsatta könet lidit obotlig skada
och som ännu i femtioårsåldern är alltigenom
livsoduglig — det är det öde som övergår den,
som vuxit upp i skuggan av en fruktansvärt
vital och dominerande personlighet. Som
alltid har Mauriac med överlägsen psykologisk
konst djuplodat sitt allmängiltiga men
självbiografiskt broddade ämne och på samma
gång obarmhärtigt utlämnat den franska
bourgeoisie, där äktenskapet först och sist är en
borgen för förmögenhetens förkovran, och
ägandets kontinuitet.
Mauriac har i allmänhet valt att i
fasa-väckande bilder skildra en värld utan nåd
för att därigenom framvisa oumbärligheten av
Guds nåd, av den kristliga kärlek, som ensam
synes honom i stånd att genombryta den
ohyggliga världsordningen. Som den Pascals
och jansenisternas lärjunge han är, urskiljer
han blott ondska och fördärv inom den
naturliga världen, och står därutinnan något vid
sidan om den centrala katolska traditionen —
vilket i sin tur torde ha vissa förutsättningar
i hans eget liv. Hans yngre trosfrände Georges
Bernanos för oss rätt in i det kristna livet,
samtidigt som han i sin egenskap av klassisk
katolik, med anknytning direkt till
medeltiden, inte betraktar naturen och den natur-
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
