Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Sven Stolpe: Tegnérs brev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEGNÉRS BREV
sätt är en stram och tuktad självkänsla, som
vet sina gränser, hos honom förenad med
ödmjukhet och generositet. Han talar sanning,
när han till Sara Bratt den 9 januari 1819
skriver:
Jag har från min barndom iilskat poesien för dess
egen skull, icke för de tillfälliga belöningar eller
ledsamheter den kan medföra; och pöbelskriket, vare
sig med eller mot, har ej ett ögonblick förvillat mig
och skall ej heller göra det hädanefter.
Emellertid är därmed den tegnérska
psykologins hemlighet icke ens antydd. Det finns
djupare skikt i denna själ. Märk: han
föraktade människolivet, han var en stor
pessimist — men han anklagade endast i sjuka
ögonblick — människorna. Geijer har i sitt
minnestal, alltjämt det bästa, som skrivits
om Tegnér, pekat på hemligheten, den stora
tomheten i detta kungliga sinne. Han kände
i själva verket icke försoningen. Han har efter
Wärendhs forskningar att döma vid en viss
tidpunkt verkligen kommit en korsupplevelse
nära, men under större delen av sin bana
skriver, tänker och handlar han, som om den
kristna försoningen icke existerade. I ett
märkligt brev av den 10 januari 1821 skriver han
klart och otvetydigt:
Visserligen är religionen någonting i sig själv
högre, självständigare, tröstefullare än spekulationen.
För det högsta behöver man ej därför anse henne:
hon är endast en del därav. Det högsta,
mänsklighetens egentliga adelsbrev, är den diktande förmågan
i allmänhet, som renast framträder i poesien;
religionen är en stagnerande poesi eller med andra ord,
religionen är en omskuren, metafysiken en utskuren
poesi.
Försoningen talar Tegnér ofta om, men i
regel på ett okristet sätt:
I allmänhet kan jag icke fatta försoningen
annorlunda än som ett fortgående faktum i
människohjärtat. Såsom isolerat, historiskt faktum, fulländat
i ett ögonblick, i och utan någon symbolisk betydelse,
må den gärna för mig vara ett mysterium, således ej
kunna begripas. Olyckan är endast den, att hon ej
heller kan tros.
Försoningen göres med andra ord till
psykologi; synpunkten är humanistisk. Håller man
fast vid denna utgångspunkt, finner man
Tegnérs utveckling logisk. Ty även detta ädla
sinne, denna stora redbarhet, denna öppna
generositet delade allt mänskligt livs vissa öde:
att falla på egen brist. Det är alltid samma
hemska upplevelse att i kronologisk följd läsa
Tegnérs brev och finna, hur giftet sipprar in,
hur nivån sjunker. Redan mycket tidigt — då
han ännu på alla andra områden är i suverän
balans — är han sjuk på det erotiska området.
Hans brev till den (överskattade, i själva verket
innerligt obetydliga) Marthina von Schwerin
är i regel beklämmande. Han sjunker ned till
smaklöshet och sentimentalitet, han förlorar
höghet och balans, han blir orimlig och
stundom gemen. Klagobreven över Marthina —• som
den 5 februari 1824, där hon skall straffas med
att "skön Ingeborgs mödom" skall offras! —
eller av den 7 april 1825, som innehåller rent
kvinnohat ("I allt annat är karaktärslöshet
hennes karaktär. Jag har älskat många
fruntimmer men kan icke påminna mig ha aktat ett
enda ...") är bedrövliga dokument. En bättre
gardering mot sentimentalitet, självmedlidande,
ömklighet än Tegnérs har man annars svårt att
tänka sig — vad kan humanismen mer prestera
än denna praktfulla utrustning av ironi, skärpa,
snille, självkritik, generositet? Hans fall blir
dess djupare. Och det otroliga är, att han
aldrig tycks ha anat möjligheten av en
lösning — så biskop han var. Han har i brev på
brev talat om sitt lidande, men det är, som om
han aldrig snuddat vid evangeliets syn på
lidandet. Han går tätt intill hälsan, sanningen,
men trots sitt geni och sin ödmjukhet når han
icke mer än glimtvis över — han vandrar som
förblindad. Jag kan icke se, att han på denna
punkt företer några tecken till sinnessjukdom.
Hans fall är alldeles normalt. Men den som
— vi gör det alla — älskar honom för ljuset
över hans diktning och den manliga friheten
i hans bästa brev, följer varje gång på nytt
skakad historien om hans långsamma
nedbrytande.
4 BLM 1948 I
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
