Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄN BOKHYLLAN
trivseln, ledda av den fruktansvärde James
Järnkroken, vars högra hand uppätits av en
krokodil och ersatts med det användbara
redskap som hans namn syftar på. I teckningen
av honom och övriga sjörövare har Barrie
varken lagt några band på sitt våldsamt
romantiska sinne eller sin bisarra humor. En av
sjörövarna är t. ex. frikyrkligt lagd och syr på
maskin på lediga stunder; ett annat drag värt
att notera är att den krokodil, som svalt
Järnkrokens högra hand och som gärna vill sätta
i sig resten, även råkat svälja en klocka, vars
tickande redan på avstånd varnar
pirathövdingen för hans enda överman på jorden.
Så småningom tröttnar emellertid Wendy
& Co. på detta liv och beslutar återvända till
sina mammor i förening med de borttappade
pojkarna, som även de börjat längta efter att
dra sig tillbaka till ett stilla hemliv. Samtidigt
gör emellertid sjörövarna sin stora kupp och
tillfångatar alla barnen; efter en spännande
strid på piratskeppets däck befrias de dock av
Peter; Järnkroken hamnar i den tåligt
väntande krokodilens gap, och en allmän
återförening kan slutligen ske i sista akten. Endast
Peter motstår kallhjärtat alla adoptionsförsök,
han vill varken gå i skolan eller längre fram
hamna på kontor, han "vill alltid vara en liten
pojke och ha roligt", och i den avsikten flyger
han ensam tillbaka till sin ö.
"Peter Pan" är —- eller var i mer idylliska
tider — ett utomordentligt fängslande stycke
för barn i åldern fem—sju år. Det är
spännande, otroliga saker som händer ideligen på
det mest självklara sätt, och det mesta som sker
är synnerligen lätt att fatta. Slutligen grips
också barn i regel av den märkvärdiga,
ogripbara charm, som Barrie lyckades lägga in här
liksom i några andra arbeten: "The Admirable
Crichton", "Dear Brutus" och "Mary Rose",
men som nog knappast kan analyseras fram.
Historiens förtjänster som barnlektyr eller
barnpjäs skulle i och för sig knappast motivera
att den togs upp här. Man kan emellertid också
ur den läsa en hel del om dess författare och
om den tid under vilken han skrev den. "Peter
Pan" hade visserligen sin premiär under den
något lättfärdigare edwardiska eran, men är
nog annars, liksom det mesta av Barries
tidigare produktion, präglad av de — givetvis
länge gångbara — ideal som ansetts typiska
för den victorianska tiden. Ett av dennas
favoritteman, familjens helgd och
moderskärlekens outsläcklighet, utgör också det ena
huvudmotivet i "Peter Pan". Den älskvärda
charm, som utmärker familjen Darling, kan
inte dölja att mrs Darling utgör inte bara
Barries utan också den victorianskt skolade
publikens idealmoder, öm, klok men ändå
bestämd, allvetande när det gäller barnen,
hemmastadd i pianospelning, som helhet en det
ombonade hemmets fläckfria ljusgestalt. När
barnen vill vända hem försöker den listige
Peter göra gällande att deras mor för länge
sedan skall ha glömt dem. Wendy vägrar att tro
detta, och det visar sig också att mrs Darling
haft fönstret stående på glänt varje natt i hopp
att de till slut skulle flyga in igen.
Ett annat drag, som placerar "Peter Pan"
i den yverborna victorianska och kiplingska
imperialismens tid, finner man i scenen på
sjörövarskutans däck, där Wendys lillebror
Michael ett ögonblick frestas av tanken att
övergå till piraterna (och anta namnet
Svartskäggige Joe), men absolut vägrar när han
upptäcker att villkoret härför är att ban ropar
"Ner med kungen av England!". I stället
avsjunger barnen nationalsången, vilket skapat
ett av de ställen, där den vuxne läsaren utan
Barries avsikt drar på munnen.
För att emellertid återvända till det starka
understrykandet av moderskärleken, så har det
nog sin grund även i Barries personliga
disposition. Han själv tycks nämligen att döma
av den envishet varmed motivet uppträder hos
honom, liksom enligt Denis Mackails taktfulla
men utförliga biografi ("The Story of J.M.B.",
London 1941), ha varit modersbunden i
ovanligt hög grad. Den frenesi när det gällde att
slå sig fram i världen och bli berömd, som den
fattige vävarsonen James Barrie lade i dagen
och som skaffade honom ett baronetskap,
åtskillig annan ära och flera millioner på banken,
bottnade bland annat i ett löfte till modern att
bli något stort. Hon utövade ett dominerande
inflytande på hans barndom, och hennes
önskningar kom länge att bestämma hans görande
och låtande. Det är också betecknande att
han på äldre dagar uttalade sin beundran för
bilden av modern i D. H. Lawrences "Söner
och älskare", en bok som annars bör ha varit
honom ganska främmande.
Med modersbundenheten sammanhänger
måhända den på en gång svärmiska och försiktiga
naivitet, som Barrie lade i dagen när det gällde
andra kvinnor. Hans levnad uppfylldes av
svärmerier för vackra skådespelerskor och
societetsdamer, enligt hans biograf förda på
passande avstånd. Han gifte sig slutligen med
en dam ur den förstnämnda kategorin, som
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
