Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
reminiscenser leker med varandra. Någon
sam-manflätning av citat som hos Eliot är det inte,
men det förefaller att vara en mycket känslig
och personlig sammanflätning av tonfall. Det
är som om man hörde ett fjärrverkseko av en
bekant röst här och av en annan där, ekon som
klingar till och förtonar för att kanske
återkomma och förtona, alldeles som om diktaren
hade suttit och slagit an tangenter på ett
instrument. Lindegrens diktsamling hör till dem som
kommer att göra en justering av den
litteraturhistoriska apparaten nödvändig snarare förr
än senare. Att upptäcka Kafkasträngens
skorr-ning i "Kostymen K" är visserligen inte svårt,
då den ju är påpekad i titeln, inte heller det
shakespeareska scenslutfallet i "Vid Shelleys
hav", inte heller Stagnelius i "Hamlets
himmelsfärd". Jag citerar för att exemplifiera:
Blott konungen som sömnlös tyngde båren,
blott stulet majestät från dödens läppar,
ett vaxat hår på hemlighetens bila
och pannans lönnfack för ett evigt tvång.
Och av Stagnelius t. ex. detta:
Hvad ser jag der? Blott spår af fordna fröjder,
blott hamnar af ett flyktadt lif, som gyckla,
likt hemska irrbloss, kring begrafningsplatser.
Men jag har också tyckt mig höra tonfall
av Eliot, av Éluard, av Lundkvist och många
andra, ja, till och med av mig själv. Jag
skyndar mig att anmärka att jag inte är någon
påverkningshistoriker och att jag inte anser
det vara frågan om "lån" eller påverkningar
i gängse vulgär bemärkelse. Det ligger helt
annorlunda till. Det är fråga om klangfärger,
instrumentalt använda i en polyfon vävnad.
Lindegren är inte den som nöjer sig med ett
instrument. Han spelar ofta orkester och hans
diktsamling är att betrakta som partitur. Hans
medium är inte bara den centrala upplevelsen,
det är också klangbottnen av beläsenhet, den
som kommer den ursprungliga upplevelsens
olika, från början färglösa stämmor att osökt
låna flöjtens eller oboens färg. Det är — till
dels — en instrumenterad dikt, och valet av
instrumentalister kan för
dirigenten-kompositören vara både medvetet och fullkomligt
omedvetet. Det ovanstående bör därför tas med all
reservation. Att j ag överhuvudtaget vågat
avancera något beror helt enkelt på att en läsare av
sådan partiturdikt har att gå efter sin
beläsenhet, sin klangbotten, och fördela stämmorna
efter sitt skön. En antydan som tycks honom
stark nog kan synas svag för andra,
naturligtvis även för författaren.
Detta har kanske blivit en alltför utförd
jämförelse. Men jag tror att det är i den riktningen
man måste söka nyckeln till den form av poesi
det här är fråga om. Som uttrycksmedel för
upplevelsen begagnar den inte bara ett
personligt, av påverkningar och egna formsträvanden
bestämt språk, den vill begagna poesin som
helhet, som kanon. Detta representerar i sin
tur ett upplivande av förromantiska ideal eller
snarare av förromantisk praxis. Det var
romantiken som à tout prix ville vara sig själv.
Tidigare öste man mycket mer ur gemensamma
källor.
Lindegrens diktsamling är på ett sätt mycket
omväxlande, på ett $ätt ganska enformig. Där
finns — i motsats till "mannen utan väg" —
synnerligen heterogena element: prosa och
vers, halvanekdotiska dikter (som "Abstrakta
variationer I") och t. o. m. en och annan besk
humoresk, minnesdikter och tidsdikter,
romanser och kärleksdikter, personligt och mera
allmänt. Den motiviska rikedomen är stor, men
så torde samlingen också i sitt första skick
(efter vad man sett i tidskrifter) ha börjat
växa fram redan före "mannen utan väg". Den
är väl komponerad, och vad den logiskt kan
sägas ge uttryck åt är väl ungefär: misströstan
om livet men förtröstan på kärleken, vårt enda
hem. Man kan emellertid inte göra sig fri från
känslan av en viss överarbetning. Man hade
i viss mån samma känsla när det gällde den
förra boken, men där hölls det invecklade
mönstret samman inom ramen av den oerhört
stränga formen. Just formernas mångfald i den
nya boken gör ibland bildspråket stumt.
Lindegren fugerar t. o. m. andanten och
romans-artade temata, vilket åtminstone på mig verkar
att vara ett för mycket av intellektualism, en
brist på spontaneitet. För min del anser jag
inte att "Sviter" som helhet når upp till
"mannen utan väg", i vilken form och innehåll så
väl täckte varann. Däremot gör den det i flera
enskildheter. Jag vet också att man när det
gäller denne diktare bör vänta och vänja sig.
Det är en musik som man inte förstår förrän
man blir förtrogen med den. Lindegren står
i främsta ledet bland dem som söker förnya det
poetiska språket, söker frigöra just det
poetiska i poesin från "betydelsen", "meningen",
motivet. Men det innebär inte att han ställer
sig avvisande till mening, betydelse, moralisk
och etisk attityd. Tvärtom, han vill framkalla
dem hos läsaren. Hans mening tycks, med
Ragnar Sundberg, vara den att färgkonst och
linjekonst är två skilda saker. Här har jag,
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
