Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
i väntande på klarnande konturer,
huvudsakligen uppehållit mig vid hans poetiska metod.
Gunnar Ekelöf
SVENSK VARDAG
Gustaf Rune Eriks: Lyktorna. Hökerbergs
1947. 8: 50.
Gustaf Rune Eriks debuterade med en
roman som åtminstone fick kritikens gillande,
och återvände med en samling berättelser som
också applåderades. Sedan dess har han hunnit
ge ut två novellhäften till, däremot ingen ny
roman. Trots att novellen numera sanktionerats
som litterär konstart, verkar det som om Eriks’
trägna uppehåll vid det smärre formatet
gradvis skulle ha minskat aktningen för hans
skriverier. Har han svikit de förväntningar
debutboken gav rätt till, har han fortsatt med
att bara vara ett löfte? Frågan står öppen, och
svaret skulle välvilligt kunna formuleras så
här: om denne begåvade ungdom hejdat sig
själv i växten genom att väja för de djärvare
uppgifterna, så har han ändå förstått att göra
en dygd av sin begränsning. Tre
novellsamlingar i följd — därtill med samma
stämningsläge och ganska likartade motiv — kan se
tvivelaktigt ut, och upprepningen är vad som
främst hotar Gustaf Rune Eriks’ sobra talang.
Men allt han skriver är äkta, upplevt, artistiskt
kvalificerat. Man vet att man är i pålitligt
sällskap då man läser honom; knappast någon av
hans generationskamrater står till tjänst med
ett lika renhårigt handslag.
Hans nya bok, "Lyktorna", har lånat sitt
försättscitat från Artur Lundkvist —
"Människan är en begravningsplats för olevt liv".
Eriks hade säkert kunnat uttrycka sanningen
med egna ord, men den lundkvistska aforismen
fångar i vart fall in vad han från början velat
och fortfarande vill få fram: tragiken kring de
människor som inte hunnit eller orkat ta vara
på sina möjligheter, inte förmått bryta upp
från sin jämnstrukna omgivning och smälta in
i den friare, värdigare existensform som de
ändå bär på en smärtsam aning om. "En
möjlighet blir meningslös om man inte kommer
i kontakt med den i tid", inser varubudet Sigge
Fransson i "Resa från det vanliga" sedan han
stuckit i väg från firman med
tretusenfemhundra kronor och på ett enda dygn
genomskådat frihetens sötma och bitterhet. Samma
erfarenhet gör den luggslitne kontoristen som
en försommarmorgon vinner en tillfällig av-
spänning hos ett par lekande barn (hans eget
äktenskap är barnlöst), den boksamlande
grönsakshandlaren som med ett kålhuvud i handen
memorerar Hamlets monolog, och de båda
kvinnorna i "Ödsligt rum" och "Någon talar
om sommarnätters regn" som är hänvisade till
sin isolering därför att männen inte motsvarar
deras fordringar. Till och med södergrabben
Hogge, fruktknivsslipare på en förortsfabrik,
når utifrån sina okomplicerade förutsättningar
fram till en liknande insikt; när han äntligen
möter en flicka som han kan tycka om, har
hon redan sällskap.
Att Eriks’ variationer på det slitna temat
verkligen gör intryck bottnar i deras absoluta
prägel av sannfärdighet. De ämnen han tar
upp är lätt igenkännliga; han berättar om
svensk vardag och svensk ensamhet, om kedjor
som aldrig ska brista, önskningar som aldrig
ska uppfyllas, besvikelser som aldrig ska
glömmas. I "Julafton på Söder" skruvar han upp
trettonåringen Berras förhoppningar på
farbroderns julklapp, tills kalsongerna och
undertröjan innanför de många lagren
omslagspapper kommer som en chock också för
läsaren. Det är en av de bästa historierna
i boken, oangripligt komponerad och sluten,
genuint trovärdig genom sina snapshots från
ett vintrigt Stockholm med julgransförsäljare,
skridskois och pilsnergubbars näsblod, sitt
oironiska återgivande av den högtidliga
stämningen innan första supen har tagits vid
familjemiddagen. Fulländade berättelser är
vidare "Du måste förlåta mej!", där en
arbetarhustrus kamp för sin erotiska oavhängighet
skildrats med en psykologisk och stilistisk
koncentration som imponerar, och titelnovellen
"Lyktorna", som inte handlar om något
märkligare än en övergiven verkstadsarbetare på
krogrond, men är genomsyrad av finförgrenad
ung världssmärta. De våldsamma
känsloutbrotten försöker Eriks sällan tolka; vad han vill
ge ord åt är vemodet, hopplösheten som breder
ut sig som en domning i blodet, den molande
sorgen över ungdomens korthet, livets
obeveklighet, alla förspillda chanser som aldrig ska
komma igen. Personerna i hans noveller
övermannas av sin leda vid den situation som blivit
deras och sin otillfredsställda längtan efter
någonting annat. Och händelserna i deras
tillvaro utspelas gärna mot en fond av fin de
siècle-tristess; vinden virvlar upp damm och
pappersavfall, duggregnet strilar över asfaltens
speglingar av bjärt neonljus, torra hårda
snökorn rullar utefter en folktom gata ...
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
