Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
med lätt och ironiskt maner antytt konturerna
till den försoningsplansch, som han hängde
upp över Rossmanns orimliga existens.
Fortsättningen får man leta efter på annat håll.
"Amerika" slutar med att Karl nyrekryterad
åker i väg till friluftsteatern. Romanen
"Slottet" börjar med raden: "Det var sena kvällen
när K. anlände. Byn låg i djup snö." Årstiden,
väderleken, belysningen har skiftat. K. anser
sig eftersänd, men i byn vet man ingenting,
och anställningen föranleder ingen åtgärd.
Kafka kunde i längden inte lura bort sin
konflikt genom att måla planscher att tillgripas vid
behov av lyckodröm. Slutplanschens sanning
är en relation till "Slottet", där den
kompletteras genom bristen på evigt, oavbrutet
engagemang, bristen på trofasthet uppifrån.
Sven Alfons
KAPRIOL I DJUNGEL
Aldous Huxley: Bocksprång i det gröna.
Översättning av Teddy Brunius och
Lennart Lagerwall. Wahlström &
Widstrand 1947. 12: 50.
Teddy Brunius: Aldous Huxley. En studie.
Wahlström & Widstrand 1947.
8: 50.
Aldous Huxleys andra roman, "Antic Hay",
som kom ut 1923, har av någon anledning
tidigare inte översatts till svenska, men denna
brist har i höst blivit lyckligt avhjälpt, och
hans gamla beundrare — både de uttröttade
och de outtröttliga — kan nu alltså, som det
så riktigt men en smula förvillande heter i
texten på omslaget till "Bocksprång i det
gröna", redan efter första kapitlet känna igen
den unge Huxley. Om de också "kan hänge
sig åt de befriande gapskratt" som utlovas,
är kanske mera tvivelaktigt, men alldeles
osannolikt är det inte. Hos Huxley finns ingen
bestämd gräns mellan det lustiga och det
olustiga. Det hör till författarnas förmåga att
upphäva sådana gränser, det hör ibland till
läsarnas oförmåga att inte uppfatta sådana
processer.
"Antic Hay" är en kapriol i en djungel.
Djungeln är efterkrigstidens London, skådat
av ögon som sett många menagerier. Kapriolen
är uppsluppen på ett sätt som endast en
efter-krigsdans, en postum dödsdans, kan vara det.
Att förstöra de victorianska idealens prestige
var en enkel sak för Aldous Huxleys
generation. Att dekretera den absoluta frigjordheten
erbjöd heller inga svårigheter — men möjligen
en del obehag som gjorde proceduren mera
spännande. Vad som återstod var känslan
av alltings meningslöshet. Det blev Huxleys
mästarprov, hans originella insats, att
demonstrera den med största tänkbara uppsluppenhet.
Det satyriska blev en nödvändig ingrediens
i receptet. Satyren är den meningslöse förklädd
till den vitale. Mr Gumbril junior maskerar
sig i ljust hakskägg och väldig överrock,
anlägger skratt och tonfall à la Rabelais och förför
med svindlande lätthet en ung fru, som
drömmer om unga framstående konstnärer och
salonger med geniala samkväm. Men
bocksprånget blir ett kort språng, den till pykniker
förklädde återfaller i blid astenisk
melankoli, och efter ett kort erotiskt spel med en
annan kvinna, som blir hans ideal och
drömbild, ett spel, där kyskheten blir ett med
sensualismen, återstår blott den meningslösa
karusellen i de bortkastade, oändligt långa
dagarnas London med cocktail-parties, nattklubbar
och den fatala, kärlekslösa Myra Viveashs
budoar. Den sistnämnda tillhör samma
kvinnotyp som den om möjligt ännu fatalare Lucy
Tantamount i "Kontrapunkt" men är i högre
grad än denna lik ett skönt bemålat
mumiefodral. När hon talar, låter det som en suck
från en dödsbädd, och, inskärper författaren,
hennes tal kommer verkligen från en
dödsbädd. Hon är en förlorad generations verkliga
genius, eller åtminstone — mera
melodramatiskt uttryckt — dess sköna, kalla, döda Venus.
Hennes offer blir alla, som ännu inte insett
eller ännu vägrar att inse existensens absoluta
meningslöshet. Bland mängden av offer
representerar fysiologen Shearwater dels den
vetenskaplige specialistens inskränkthet — inte ens
vetenskapen finner nåd inför Huxleys tidiga
negativism — dels den godhjärtade men
ego-centriska medelmåttans sublima oförstånd.
Olyckligast av alla är dock Lypiatt, misslyckad
artist och inbillat geni, offer inte bara för den
fatala Myras kallsinnighet utan också för
författarens kallblodiga utlämnande. Lypiatt
representerar den bristande medvetenheten,
den bristande insikten om sina verkliga
dimensioner, men också värdetron och idealismen.
Det är denna löjliga figur som får uttala
domen över sina medaktörer i den groteska
kapriolen:
Ni äcklar mig med ert vidriga lilla
humbugsjutton-hundratal, era futtiga dikter, er konst för konstens
skull i stället för Guds skull, era vämjeliga små
kopulationer utan kärlek och lidelse, er svinaktiga
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
