Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
men främst, tror jag, sitt obetvingliga sunda
förnuft alltid djupare i de lärda materier, vi
diskuterade, än alla andra. Hur skulle man
våga recensera en profet? Den som erinrar sig
Lamms sakkunnigeutlåtande om Olle
Holmbergs "Inbillningens värld" — den
förfärligaste massaker, som utförts i den lärda
svenska världen — viker undan för blotta
tanken.
Troligen är detta den bästa Dickensbok som
skrivits. Man läser med särskilt intresse
analysen och värderingen av Dickensforskningen.
Taine avvisas med viss rätt: ban såg aldrig
hemligheten i Dickens’ humor. Ändå skulle
man vilja ifrågasätta, om icke Taine, som i
Dickens ser en halvt abnorm figur, en
hyste-riker och psykopat, kommer sanningen
närmare än de kritiker, vilka uppfattar honom
som det naiva barnet. En naivitet som Dickens’
är icke normal — den oroar. Under alla
förhållanden är Taines briljanta kapitel om
Dickens en nödvändig reaktion mot
uppslagsverkens och de engelska officiella
framställningarnas bleka myter. I själva verket
accepterar Lamm också delvis Taines synpunkt
—-i anslutning till Ralph Straus’ Dickensbok av
1928.
Dickens’ kärleksliv är nyckeln till hans
hemlighet. Det är sant, att den skandalösa
sanningen kom i dagen först 1933, men den var
ju dock flitigt diskuterad särskilt vid engelska
universitet långt tidigare; när Thomas Wright
lade fram materialet 1934 i en artikel och året
därpå i bokform, var det för länge sedan känt
av alla engelska litteraturintresserade. Lamms
idé, att en icke-engelsk forskare vid den tiden
icke skulle haft någon möjlighet att få reda
på sammanhanget, förutsätter, att en svensk
forskare icke reser utomlands, icke språkar
med sina kolleger och icke läser aktuell
europeisk litteraturkritik ... — Den man, som
behandlar sin kärlek på det sätt som Dickens
gjorde, kan knappast förklaras så enkelt, som
Lamm försöker: enligt honom skulle Dickens
helt enkelt vara den älskvärda, varmhjärtade,
barnsliga figur, som 1800-talet trodde, och
först i kontakten med personliga svårigheter
ha mobiliserat andra, mörkare sidor. Här
kan man nog komma djupare. Dickens’ vilda
fantasi, hans otroliga sentimentalitet, hans
barocka humor och obalanserade kärleksliv
ger tillsammans bilden av en särdeles hårt
strängad personlighet. Man instämmer
emellertid gärna i Lamms fina ord:
Om han icke slitit ut sig på att skänka
mänskligheten oförgängliga romaner och berättelser, är det
möjligt, att han bättre skulle ha motsvarat de
moraliska krav, som man numera tycks vilja ställa på
honom.
Formuleringen är här äkta lammsk: det är
Berdjajevs, Mauriacs och Bertil Malmbergs
djupa problematik, som här antydes —
avsiktligt med minsta möjliga patos och
högtidlighet. Ingen kan ta diktarna mer prosaiskt än
Martin Lamm, den svenska
litteraturforskningens facile princeps. Ändå förstår han dem
bättre än de flesta.
En fråga återstår emellertid: Vad var det,
som kom Dickens att prestera denna enorma
och egenartade produktion? Det är dessa
motiv, som i sista hand intresserar. Har man
en gång börjat studera dem, fastnar man snart
inför egendomligheter —- som t. ex. hans
frosseri i grym sentimentalitet —, vilka icke
kan förklaras med de enklaste psykologiska
kategorierna.
Om Lamm klokt nog undviker de djupaste
psykologiska problemen i Dickens’ biografi
— som ännu är olösliga —, löser han den rent
litteraturhistoriska uppgiften med desto större
elegans. Han har en osviklig känsla för rätta
proportioner, han är realistisk, balanserad,
skarpsinnig och alltid obesvärad. Även den
som endast med möda kunnat släpa sig igenom
Dickens’ flesta romaner, upptäcker under
Lamms ledning, att de även i sina svagheter
är älskvärda, roande och ibland gripande.
(Lamm har ju gjort mästerstycket att skriva
en särdeles läsvärd bok också om — August
Blanche!) Även den starkaste kritik
formuleras här; ändå fasthålles med säker hand
Dickens’ stora förtjänster som skildrare. Lamm
gör honom väsentligen till en naiv, sentimental
realist -— med anlag för våldsam karikering.
Kanske skulle man önska en något större
uppskattning från författarens sida av den
Dickens-kritik, som framställer honom som det oerhörda
undantaget, en småborgerlig Shakespeare,
tumlande sin egen besatta värld, där alla
normala psykologiska lagar är upphävda. Det var
detta besatta drag, som nästan skrämde Taine.
Chesterton tog fasta på det i oförglömliga
formuleringar.
Till slut: måtte Martin Lamm snarast få
tillfälle att i tryck utge också sina andra stora
föreläsningsserier — över det moderna
europeiska dramat, över Ibsen, över Rousseau.
Man har en bestämd känsla av att de samtliga
skulle bli oöverträffade standardverk.
Sven Stolpe
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
