Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
före sin tid, och detta var utan tvivel en av
orsakerna till de beskyllningar för att skatta
åt det patologiska, som en del av kritikerna
brukade framföra, särskilt de som sutto fast
i en naturalistisk psykologi. Olof Molander,
som jämte Lars Hanson och Martin Lamm har
äran av vår tids Strindbergs-renässans, antydde
sålunda vid teaterkongressen 1937, vad
djuppsykologin betytt för modern
människoframställning på scenen och för skådespelarnas
inträngande i de stora dramatikernas verk.
Samarbetet Molander—Lars Hanson, som utgjort
en fängslande och tankeeggande parallell till
samarbetet Lindberg—Gösta Ekman, hade varit
av största betydelse att få veta något om, och
läsaren undrar ovillkorligen, varför den store
Strindbergs-regissören inte befinner sig bland
intervjuoffren — kanske har han inte ställt sig
till förfogande? August Brunius, även han en
tiotalist, blev nästan självfallet den kritiker
som först och bäst förstod det nya och
märkliga i Lars Hansons konst, och den
teaterhisto-riskt intresserade skulle ge mycket för att få
veta om det ligger något i den hypotes som
Brunius framkastade redan 1923, att han
möjligen tagit intryck av den moderna ryska
scenkonsten. Finns det exempelvis något
sammanhang mellan den lidelsefulla sanningskärleken
i Lars Hansons rollgestaltning och det oerhört
stränga krav på psykologisk sanning, som
framförts av Stanislavskij ? Det är ett annat
av de många uppslag som givits av
författarinnans rika materialsamling, men som hon
tyvärr försummat att fullfölja; även ett
negativt besked hade varit av intresse, eftersom han
själv uttalat sig så energiskt i samma riktning
som den store ryssen och inte utan spets mot
både stilisering och regissörsvälde.
Till sist må det ännu en gång sägas, att då
det gäller teaterhistoria kan ingenting ersätta
de personliga intrycken. Vad Margit Siwertz
med gripenhet skriver om sin egen upplevelse
av Lars Hanson som Richard III föranleder
rentav läsaren att beklaga hennes långt drivna
modesti — man hade gärna hört henne berätta
lite mer av den sorten. Man är tacksam över
att hon så starkt understrukit det som inför
samtid och eftervärld utgör Lars Hansons
ovanskliga ära som människa och konstnär:
att han offrade de amerikanska filmbolagens
guld på det konstnärliga samvetets altare. Efter
hemkomsten från Amerika 1928 har han steg
för steg och med oerhörda kraftinsatser måst
återerövra sin position som vår obestritt
främste karaktärsskådespelare. Han har inte
förtröttats i den svåra kampen, desto svårare
som han saknat alla charmöregenskaper och
ängsligt skytt varje form av publikfrieri, och
som han haft emot sig sina oförnekliga, aldrig
övervunna svagheter i form av oskönt
röstorgan och en sällan fullt klangren diktion. Vid
passerade sextio år står han i dag som vår
scenkonsts fullmogne klassiker och realist,
Shakespeares, Strindbergs och överhuvud den
stora repertoarens ojämförlige tolkare på den
svenska nationalscenen. Hans konst är av de
stora måtten, de förblivande.
Holger Ahlenius.
ILLUSTRERADE BÖCKER
Förutsättningarna för den svenska
bokkonsten har sällan varit så gynnsamma som nu. Det
bibliofila intresset har ökat påtagligt och
omfattar inte blott sällsynta utan även vackra
böcker. Det märks på auktions- och
katalogpriserna på illustrerade böcker. Men även långt
utanför samlarnas relativt lilla krets tycks de
konstnärligt utstyrda böckerna finna vänner,
och det sammanhänger väl med det ökade
konstintresset. Konjunkturen är alltså
gynnsam, och den har också utnyttjats av
förläggarna. Det ges ut många illustrerade böcker
och på flera förlag än tidigare. Den
typografiska sidan av bokkonsten är vidare bättre
tillgodosedd än någonsin förr tack vare
effektiv propaganda och bättre fackutbildning.
Bokkonstnärer och illustratörer fattas heller inte,
varken beprövade sådana eller nykomlingar^
Bordet är dukat för svensk bokkonst, det borde
bara vara att hugga in på anrättningarna och
prisa alla läckerheterna. Ja, för all del,
hungrande och missnöjd behöver man inte gå från
bordet, men riktigt mätt är man inte. Det sista
årets skörd av illustrerade böcker, som här
i någon utsträckning skall inventeras, utlöser
inte den rätta entusiasmen. Hyggligt
genomsnitt men blekt i jämförelse med t. ex. åren
omkring sekelskiftet och omkring 1920 eller
slutet av 30-talet. Av årets böcker finns det
knappast någon som tyder på att de sista tio
åren betytt någon egentlig utveckling för svensk
bokkonst. Först sedan man gjort den
reservationen och efterlyst friska initiativ kan man
övergå till att prisa de enskilda böckerna.
Bo Bergman är infödd stockholmare och
inbiten stadsbo, Stockholm har han ägnat några
av sina centrala dikter, och stadens
mångtusen-stämmiga brus ligger som en klangbotten för
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
