Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
från tjusningen hos de oefterhärmligt
almqvistska tongångarna. Herr Rickard Furumos
sällsamma upplevelse av den japanska
samurai-moralen i en engelsk hamnstad är en
skräckhistoria i E. T. A. Hoffmanns stil fastän inte
så särskilt skräckinjagande. Det bloddrypande
och hemska befinner sig här på samma
betryggande avstånd som i en folksaga, och som en
sådan låter "Palatset" delvis också läsa sig.
Fantasin strålar med visionär prakt i
beskrivningen av det mystiska palatsets inredning
— simbassängen! — men samtidigt har
novellen partier av, som Knut Jaensson i sin
inledning påpekar, biedermeiersk intimitet och
trivsel. Av dessa element har Bertil Bull
Hedlund med största framgången kommit till
rätta med de sistnämnda, däremot har han
avstått från att tolka det fantastiska. Man kan
lätt tänka sig en illustrering av "Palatset" som
är så olik denna som tänkbart är, ja, det är nog
inte utan att den föreliggande upplagan gör
ett något torftigt intryck. På höjd med Bull
Hedlunds bästa illustreringar står den i varje
fall inte. Men boken är vacker med ett gott
omslag och en utsökt titelsida, trevligt format
och angenäm satsbild. Den skulle ha varit
ännu vackrare om man sluppit se alla
teckningarna såsom genom ett glas grön curacao.
Georg Svensson
KORTARE ANMÄLNINGAR
Sven Löfgren: Natten flyger förbi. Bonniers
1947. 12:50.
Ett sällskap stockholmare, tre gifta par och
två oförlovade yngre damer, reser under sin
sommarsemester upp till den jämtländska
fjällvärlden för att skaka av sig vardagsrutinen och
i en syrerikare luft komma till rätta med sina
personliga fall av vantrivsel. Flyktförsökets
följder blir emellertid inte riktigt sådana som
de föreställt sig. Endast en av dem lyckas lösa
sin konflikt, men han löser den genom att
under melodramatiska omständigheter begå
självmord. Vilken betydelse dödsfallet kommer
att få för de medagerande blir aldrig klart;
samtliga, även de närmast berörda, tar
nämligen den tragiska händelsen med oanständig
likgiltighet. När de i gåsmarsch försvinner
nedför fjällsluttningen, är det sannolikt att
deras tankar lika mycket gäller forellfiske och
amorösa tidsfördriv som deras döde vän, make
och älskare.
Handlingen i Sven Löfgrens roman kan som
synes pressas in i en ganska torftig resumé.
Författaren presenterar ett antal människor av
genomgjuten trivialitet; konstruktionsfelet är
bara att inte heller de figurer som har hans
eget intresse, hans egna sympatier kan räkna
med att få läsarens. En viss individuell
rörlighet (sådan den nu är) går det möjligen att
tillerkänna postexpeditören och färdledaren
Rolf, som varit konstituerad löjtnant och
bevarar mängder av boyscouttalanger under sin
rutiga flanellskjorta. Bokhandlarhustrun
Gullan framställs som ett lagligen skyddat
medelklassfnask med förmågan att producera
giftigheter på löpande band, men när allt kommer
omkring skiljer hon sig på den senare punkten
rätt lite från det övriga sällskapet.
Konversationskonsten tycks överhuvudtaget vara
inskränkt till en enklare munhuggning.
Sven Löfgrens — annars habilt skrivna —
roman är således föga övertygande vare sig
vad personkarakteristiken eller den lilla
problemuppläggningen beträffar. Att författaren
genom självsyn kan återge hur rymden spänns
ut till en glasgrön kupa över blanka fjällsjöar,
hur dofterna av björkved och vassla strängar
luften kring en fädbodvall och hur hjortronen
glimmar som bärnsten på brunsvarta myrar
gör bitvis hans prosa njutbar men motiverar
ingalunda romanens 370 sidor. "Apoteket
Panterns" kunnige yrkesskildrare har återkommit
med en bok som bra mycket liknar ett
kultiverat missfall. Per Erik Wahlund
Gunnar Julin: Det finns inga onda
män-niskor. Ljus 1947. 9:50.
Gunnar Julins debutroman handlar om den
moderna människans svårigheter att hitta en
livsprincip. Den kristna religionen i olika
schatteringar ställs upp mot materialistiskt
färgad resignation, men den väg, som
huvudpersonen slutligen väljer, blir ett ganska vagt
antytt avståndstagande från människorna, en
eremitvandring ut i ett okänt, vars karaktär
författaren knappt antyder.
Den yttre ramen kring händelserna bildas
av lasarettet i en norrlandsstad, där en
handfull individer ur personalen, några läkare och
sköterskor och en präst får företräda de olika
åsiktsriktningar, som det tydligen varit
författarens huvudintresse att ställa mot varandra.
Tyvärr har han inte förmått att ge några
rimliga individuella drag åt sina gestalter, som nu
mest blir schablonmässiga språkrör för ofta
rätt konventionella idéer. Stilen i romanen är
också mycket ojämn; den varierar från knappt
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
