Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEATER OCH FILM
och effektfullt målande stämningsbilder, som
t. ex. de första sidornas beskrivning av en
järnvägsstation när sista tåget gått, till långa schok
av svulstig, slapp pratsamhet i en del dialoger.
Trots allt detta och trots att boken tyngs av
en oformlig komposition, finns det emellertid
drag av verkligt allvar i huvudpersonernas
själsvånda, som lyser igenom allt det klena
utanverket. Författarens intresse för deras
försök att finna ett mål att leva för har varit så
intensivt, att det förlänat ett drag av äkthet åt
bokens kärnpunkter, som gör att man läser den
med ett visst intresse. Åke Runnquist
BERIKTIGANDE
I decemberhäftet av BLM och min recension av
Bernhard Risbergs "Ansikten och verk" nämnde jag
ej, att hans datering av Wallins dikt "Hemsjukan" till
1821 hade — som han själv påpekar — gjorts redan
av ett par andra litteraturhistoriker, Algot Werin och
Henry Olsson — men på grunder som han ogillade.
Fredrik Vetterlund
TEATER OCH FILM
Teater
John Gabriel Borkman av Henrik Ibsen.
Dramatens stora scen.
Alla mina söner (All My Sons) av Arthur Miller.
Dramatens lilla scen.
Jag ska låta höra av mej ! av Brita von Horn.
Dramatikerstudion.
Fan ger ett anbud (Hvem er jeg eller Naar Fanden
gi’r et Tilbud) av Soya. Boulevardteatern.
Fru Brunius använder onekligen sin sista säsong på
ett mycket effektfullt sätt, och hade det velat sig så väl
att folk verkligen tog teater på allvar, så skulle vid det
här laget inte den bittersta lilla livslögn längre trivas
vare sig inom eller strax utanför nationalscenen. Värst
härjade förstås O’Neill med fyllkräken på Hopes bar.
Men också bland illusionisterna på den gröna ön
tilldrog sig märkliga saker. Och nu har vi ett par nummer
till i samma genre. Fördenskull behöver det inte alltid
vara fråga om moral, men det är det åtminstone hos
Ibsen och Miller.
Liksom de stackars kräken i historien om iskarlen,
bär bankchef Borkman hos Ibsen på fantasin om
upprättelse i morgon, eventuellt övermorgon. Han har
förberett sig länge och övat in gesterna. Vännen Foldal,
den ende som hållit ut under vanärans år, har också sin
dröm. Men Borkman låter honom aldrig få läsa upp sin
ungdomspjäs, och så tappar de bägge tron på varann.
Den scenen hör till det livs lysande levande i detta
trötta och mycket orörliga ålderdomsdrama. Här är
Ibsen ett strå vassare än-O’Neill: i ömsesidig illusion
varar vänskapen längst. Och så är där slutligen ett
kvinnligt offer församma mänskliga svaghet: fru
Borkman som typiskt nog inte heller tror sig om att själv
kunna vrida livsplattan ett helvarv. Illusionisterna är
passivt folk. I hennes kalkyl är det sonen som svarar
för missionen att upprätta familjen igen efter
husfaderns svek och förnedring.
Borkman är dubbelförbrytare. En makt- och
övermänniska som satt sig över gängse lag och ordning och
förskingrat då han behövde ordentlig rörelsefrihet. Där
fick han hustrun till oblidkelig fiende. Men innan det
gick så långt, hade han sålt sin ungdoms kärlek för ett
betydligt antal silverpenningar. Så krossade han en
kvinnas hjärta. Att hans eget hållit beror på dess stora
förhärdelse, en process som maskerats med livslögnens
hjälp: han ville mänsklighetens bästa, som varje annan
jordens förbannade maktman. Han är "en bergmands
sön", hör malmens sång i gruvans djup. "Den vil op i
dagens lys og tjene menneskene." John Gabriel
Borkman svek tu gånger gemenskapens sak före dödens
hanegäll.
I stark tillspetsning och karikering har Brands
diktare därmed velat visa att priset för uppgiften, kallet,
till slut varit för högt. Den åldrande mannens känsla
att icke längre få ut nog av livet markeras starkt genom
perspektivet bakåt: att över huvud taget aldrig ha fått
ut något av värde. Ännu Solness kunde känna
konstnärsglädje, men här är skapardrömmen bara sterilt
maktbegär, och i det följande verket, Ibsens sista, får
bitterheten en betydligt mer generell formulering.
Två akter går åt till rekapitulation; det är långa
tumansscener men ändå det mest verkningsfulla i
stycket. Då har vi nått fram till uppgörelsen mellan gamla
och unga. Kandidat Borkman ratar i tur och ordning
de tre gamlingarnas anbud och tar i stället emot den
sköna Fanny Wiltons gåvor. Här är Ibsen mycket
pedagogisk. Mycket angelägen att visa att åtminstone detta
par inte fuskar med sagor och drömmar. Livsstarka,
verklighetskära och äventyrslystna står de där. Men
Carl-Henrik Fant och Gunnel Broström var snarare
inne på andra spår. Han mammas gosse och hon grann
lockfågel med uppgift att chockera tanter till döds.
Henne har Ibsen ändå sett med en förälskad gammal
mans ögon.
Det är i ett isrike dessa uppgörelser försiggår, och i
Stellan Mörners innehållsrika interiörer bör Alf
Sjöberg ha fått sina intentioner förverkligade. Bäst gjorde
sig Borkmans rum i andra akten där Lars Hanson
lufsade kring som en av Skansens hopplösa björnar. En
f. d. praktsal, nu solkig av improduktivt bohemeri;
spår av gången storhetstid. Inte ens gallret saknades:
ett smårutat jättefönster som ibland fick kasta sin
fängelseskugga in över rummet. Ljuset i denna
föreställning gjorde över huvud taget mycket till för att
motverka styckets orörlighet men sällan med så gott
resultat som här.
Lars Hansons f. d. finansdiktator var en skadskjuten
Napoleon som fördrev tiden med att spela tragikomedi
för de par åskådare han i sin isolering kunde räkna på.
Konstnärsmasken bar han med välbehag, och i sin
fantasi var han alltjämt oemotståndlig. Skådespelaren
hade starkt markerat hans överlägsenhet, likaså att den
vilade på den bräckligaste grund. Också denna gång
fick han cæsariska ord att runga. En utsökt och
fin-mejslad kontrast presterade Anders Henrikson som
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
