Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEATER OCH FILM
ken för kärleken till hustrun; dessutom nådde han ej
alls upp till sina intentioner i slutakten, som är
högspänd och svår just i den rollen. Oscar Ljung träkantig
som en döderhultsfigur med linkalufs; särskilt lyckad
mask i slutakten. De två gumrollerna i stycket måste
framhävas, även om övriga bifigurer förbigås — Mabel
Frithiof, absolut äkta, och framför allt Stina Ståhle,
med en strålande studie av en lam, men benhård,
puritansk bondmora — nog bland det allra bästa av vad
denna skådespelerska någonsin åstadkommit.
Överhuvud var det en jämn och fin föreställning, som av
presskritiken sannolikt med rätta nämnts som den
bäst genomarbetade i Malmö sedan "Argbiggan" förra
året. Regi Stig Torsslow. Och en av O’Neills starkaste
pjäser.
Från Göteborgs Stadsteater finns för månaden intet
nytt av vikt att förmäla. Däremot har studentteatern
framträtt med offentliga föreställningar av ett par
irländska småpjäser, av vilka Synges "Ritten mot havet"
var den förnämsta. Den är ju endast till det yttre
formatet en liten pjäs, i inre hänseende får den nog
räknas till hans största, ett strå vassare än "Hjälten på
den gröna ön" genom sina renare linjer och slutna
form. Föreställningen som sådan har bedömts mycket
olika; begripligt nog, ty amatörmässigheten stack
fram på många håll; men å andra sidan vittnade
uppläggningen än en gång om ledaren Mats Johanssons
begåvning. Han har ett sinne ej blott för den visuella
scenbilden utan också (vilket är ovanligare) för
skådespelets rytm, som mången professionell regissör tyvärr
ibland saknar. Ebbe Lindé
Film
Monsieur Verdoux. Manus, regi, produktion:
Charles Chaplin. United Artists.
Att Chaplin är ett geni dokumenterar han
ögonblickligen i denna film, t. v. blott i sin egenskap av regissör.
Den inledande familjeinteriören från M. Verdoux’
senaste offers hem är mästerlig i sitt groteskeri med
inslag av Mack Sennettfars och i sin mördande
karakteristik av de grälsjuka, kroppsligt och andligt fula
familjemedlemmarna. Det är ingen människovän som
satt samman den scenen: en liten vridning på
objektivet och vi skulle se framför oss gläfsande hyenor och
schakaler.
Skådespelargeniet Chaplin möter i nästa scen och vi
konstaterar genast att trots allt man hört om M.
Verdoux är han ju precis densamme, fastän
plommonstopet bytts ut mot en artistbarett, skosnörsslipsen mot
plastron och mustaschen vaxats till ett par fina spetsar
som väl harmonierar med den distingerat vitstrimmiga
håret. De koketta, dansande rörelserna med sina
plötsliga bocksprång vid minsta oväntade ljud, den
fascinerande munnen som tycks föra ett alldeles
självständigt liv i det i övrigt ganska orörliga, förfinade
ansiktet — allt är välbekant. Det är bara situationen
som är absurdare än man är van vid ens från Chaplin:
M. Verdoux samlar ihop ett fång rosor i sin trädgård,
väljer var blomma med konnässörens kräsenhet,
flyttar på en liten larv som han är nära att trampa på,
inandas djupt den härliga sommarmorgonen, vars
buko-liska sceneri inte nämnvärt störs av den muntert
bolmande röken från ett skjul i bakgrunden. Det som så
går upp i rök är M. Verdoux’ senaste offer.
Den figur som Chaplin framställer i sin nya film är
en fri fantasi byggd på massmördarna Landru och
Wainwright, som försörjde sig på att solochvåra
giftaslystna kvinnor vilka de en efter en mördade och
plundrade. Idén att välja ett sådant objekt för en farsfigur
är i sanning sällsam och makaber. Officiellt har det
skett i satirisk avsikt: gentemot de stora en
grosmördarna statsmännen, krigsledarna, vapenhandlarna,
de hänsynslösa roffarna, tar Chaplin här som så många
gånger förut den lille mannens, mördarens i minut
parti och vill avslöja våra känslor av avsky inför vad
vi tycker vara ett monstrum som illa genomtänkt
hyckleri så länge vi skänker de stora skurkarna överseende,
ja, beundran. Kan denna samhällssatir väcka någon
sovande så gärna det men det är givetvis litet mycket
begärt att vi hädanefter skall se med sympati på alla
mördare. En omoralisk handling blir inte bättre därför
att andra begår ännu mera omoraliska handlingar. Det
räcker inte att omständigheterna i Verdoux’ fall är
förmildrande: han har fått sparken som bankkassör
under depressionen, har en lam hustru och en söt liten
pojke att försörja, han skaffar pengar för sina
börstransaktioner genom att mörda kvinnor och väljer sina
offer så att samhället därigenom inte lider några
kännbarare förluster. Vi får nog snarare acceptera Verdoux’
förklaring att han levat i en ond dröm dit han drivits
genom förtvivlan. Han är en oansvarig drömfigur, som
frigjord från några av de moraliska tyngdlagar som
binder människorna utgör en drift med dödstabut.
Något av samma utlevelsebehov finner man i Noel
Cowards "Blithe Spirit" och i "Arsenik och gamla
spetsar" fastän Chaplinfarsen går mera på djupet. Att
uppfatta ett mord humoristiskt är något för vanligt
tänkande oerhört men Chaplin har velat opponera mot
att människor alltid och i varje sammanhang är
beredda att stryka hatten av sig inför döden och prestera
moralisk indignation inför mordet när de har så svårt
att reagera med spontan harm inför livets orättvisor
och grymheter. Därför söker han nu få sin publik att
skratta med sympati åt en mördare — och han lyckas
storartat.
Det finns scener i M. Verdoux som i fråga om komik
aldrig överträffats av Chaplin och följaktligen inte
heller av någon annan. Visningen av den hyreslediga
lantvillan för den förmögna damen är en sådan scen,
M. Verdoux’ fruktlösa försök att förgifta den gräsliga
människan i Lyon vilket slutar med att han själv tror
sig förgiftad är en annan, första besöket hos damen
som belägrats med blomsterbuketter och flykten från
bröllopet är en tredje och en fjärde komisk höjdpunkt.
Men M. Verdoux är inte bara komisk i sina clownerier,
han är också gripande, om man vill se honom som en
fisk som sprattlar i nätet. Han är en skapelse av
Chap-lins djupa medlidande och bittra livssyn. Se här, har
han velat säga, denne usling är även han en ensam
människa som det är synd om och som i utövandet av
sitt ruskiga hantverk röjer många goda, rörande och
komiska sidor, precis som alla andra. Filmen om M.
Verdoux är gjord av en misantrop som känner ett djupt
medlidande med människorna, därav dess paradoxala
karaktär. Bitterheten framträder särskilt i filmens sista
parti, där Chaplin sedan hans M. Verdoux efter
förlusten av sin familj givit upp sin Blåskäggstillvaro
visar mer av sitt egna ansikte än i någon tidigare film.
Några lustigheter och gester följer väl även nu, men
liksom i distraktion.
Om man lyckas bortse från huvudfiguren och hans
budskap och studerar filmen som sådan måste man
fyllas av beundran för Chaplins osvikliga mästerskap
att träffa typer mitt i prick, att arrangera en situation,
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
