Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
att skapa miljöer. I den vägen finns tillräckligt att
hämta ur filmen för att det skall räcka för åtskilliga
besök. Det kan naturligtvis diskuteras huruvida M.
Verdoux är Chaplins bästa typ men det är åtminstone
min övertygelse att han aldrig gjort någon styvare film.
Sciuscia. Manus: Sergio Amidei. Regi: Vittorio De
Sica. Producent: Paolo W. Tamburella.
"Sciuscia" är den italienska förvrängningen av det
amerikanska "shoeshine", ett ord som de romerska
gatpojkarna blev väl förtrogna med när de under kriget
skaffade sig inkomster genom att putsa amerikanska
soldaters skor. Två sådana pojkar, den ene tolvårige
Guiseppe (Rinaldo Smordoni), den andre fjortonårige
Pasquale (Franco Interlenghi) spelar huvudrollerna i
denna italienska film, som ovanpå "Öppen stad"
bekräftar vilket konstbegåvat folk italienarna är även när
det gäller att göra film. "Sciuscia" är inte närmast
avsedd som ett konstverk utan som en social
anklagelseakt, den är primitiv ifråga om fotografering men det
jämngrå och bildmässigt ofta oorganiserade
framställningssättet endast bidrar att understryka den
journalmässiga äktheten och det nästan ursinnigt ärliga i
uppsåtet. Filmen förefaller inspelad utan tillhjälp av
artificiellt ljus som om upphovsmännen menat att här gäller
det den nakna verkligheten vilken det vore ett stilbrott
att söka framhäva i förskönande eller skrämmande syfte
med konstgjorda medel. Det är en film som
genomgående spelas förstklassigt, av de bägge pojkarna
otroligt övertygande och gripande, men ingen av de
uppträdande verkar aktör utan en människa tagen direkt
ur verkliga livet och omedveten om att hon spelar en
roll i ett filmdrama. Men dessa människor är valda och
betraktade med genial insikt av dem som befunnit sig
på andra sidan kameran och ur denna insikt har
framsprungit ett konstverk som väl kan mäta sig med den
samtida litteraturens yppersta tidsskildringar. Ett
tragiskt verk buret av en blödande men järnhårt
disciplinerad medkänsla som griper åskådaren med
förlamande intensitet.
De bägge pojkarna utgör ett åt sitt eget öde
överlämnat fostbrödralag och de drömmar om att tjäna
ihop tillräckligt mycket pengar för att köpa en
apel-Tsastad häst som de ibland brukar rida tillsammans på.
Hästen blir ett slags symbol för frihets- och
ungdomsdrömmen, ungefär som i ett Lorcadrama. För att skaffa
det sista resterande beloppet frestas de till en
handräckning i en svartabörsaffär och det blir deras olycka.
De infångas av polisen och placeras i ett
ungdomsfängelse. Huvudparten av filmen upptas av
förhållandena i detta fängelse som för länge sedan borde ha
utmönstrats som en relikt från medeltiden, där
delinkven-terna sitter hopfösta i mörka fuktiga råtthål och deras
vårdare och uppsyningsmän rusar omkring i ett
tillstånd av kronisk irritation och ilska, betingad mera av
hjälplöshet och vantrivsel än av ondska. En viss
kari-kering kan troligen inte frånkännas
fängelseskildringen men den är infogad i ett vidare sammanhang än det
enbart tendentiösa; man kan uppfatta bilderna från
fängelset som en kafkamässig mardröm om ett
urspårat samhällsmaskineri som skulle producera rättvisa
men som, sedan någon infernalisk hand lagt om
spaken, arbetar i destruktivt raseri och gör brottslingar
av oskyldiga barn. Fullt så illa ställt med
ungdomsfångvården som denna film vill göra gällande är det
väl inte varken i Italien eller annorstädes men
skillnaden gäller graden, inte arten. Att spärra in unga
pojkar i pubertetsåldern bakom galler, beröva dem grön-
skan, solljuset och leken är ett brott som överträffar
vilket brott det än må ha varit som motiverat åtgärden.
Mardrömsgränden (Nightmare Alley).
Regi: Edmund Goulding. 20th Century Fox.
Jag vet inte riktigt hur man skall klassificera denna
film vars enda otvetydiga egenskap är att den är
amerikansk. Någon annanstans kunde den inte ha uppstått.
Den blandar det rysliga och groteska med sann
pekora-listisk inlevelse ungefär som en positiwisa. Hjältens
bana stiger som en sol, strålar i zenith och sjunker i
dyn. En kvinna hjälper honom fram, en annan bringar
honom på fall och en tredje är honom trogen i vått och
torrt. "Vått" kan i detta fall tas bokstavligt ty spriten
spelar en avgörande roll i historien. Vad den handlar
om är emellertid det taskspeleri i form av tankeläsning
som för sin man från det enkla marknadstältet till de
förgyllda nattklubbarna och millionärernas palats. Han
är ett slag nära att bli en verklig profet med eget
tabernakel sedan han efter att ha gått i kompanjonskap med
en kvinnlig psykoanalytiker får insyn i hennes
förmögna patienters hemligheter. Säkerligen kan detta
uppfattas som en satir med verklighetsunderlag och
den avslöjar på ett skrämmande sätt både den andliga
nöden och den primitiva själsapparaten hos många
framstående medborgare i den stora republiken. Att
psykoanalysen i Amerika på sina håll blivit en form
för racketeering är nog också ovedersägligt. Dessa
inblickar i amerikansk mentalitet är det värdefulla i
filmen, resten är Elvira Madigan. Tyrone Power spelar
den manliga huvudrollen med oväntad kraft och
sekunderas förtjänstfullt särskilt av Joan Blondell som
förödd manslukerska och alltjämt parant spåkäring.
Hjortkalven (The Yearling).
Regi: Clarence Brown. Metro-Goldwyn-Mayer.
Filmen bygger på Marjorie Kinnan Rawlings
Pulit-zerprisbelönta roman om nybyggarliv i det inre
Floridas urskogs- och träskmarker, en fin bok med
överdådiga natur- och djurskildringar. Naturen och djuren
har heller ingen anledning att klaga på det sätt varpå
de tillvaratagits i denna stort anlagda
technicolor-film. Visserligen blommar vykortsprakten i
skogssilhuetter mot dekorativa solnedgångshimlar, i ett
lin-gult pojkhuvud med eller utan hjortkalv bredvid sig
under vita sommarmoln på blå himmel och i
ultra-romantiska flodfåror genom urskogens
djungelvegetation men dessemellan förekommer tavlor av mindre
kitschig skönhet som man verkligen minns som
uppenbarelser av exotisk natur. En björnjakt är
utomordentligt realistisk och spännande, fångad av en fantastiskt
skicklig och slitstark kameraman. Den lilla
hjortkalven är förtjusande, en paradisiskt gracil och
intagande varelse och de scener när pojken måste skiljas
från sin lekkamrat och själv avliva honom griper
genom sin fritt utspelade, vilda smärta. Tyvärr har filmen
också blivit ett monument över amerikansk
sentimentalitet som aldrig spelar med sådant hawaiianskt
vib-rato som på familjebandens strängar. Det finns i
filmen dylika uppbyggliga scener, särskilt mellan far och
son, som är direkt outhärdliga i sin falska gråtmildhet.
"Hjortkalven" är att likna vid en skiva gott bröd som
helt förlorat sin smak genom att dränkas i sirap.
I skuggornas makt (My Own Executioner).
Manus: Nigel Balchin. Regi: Anthony Kimmins.
Produktion: Alexander Körda.
Nigel Balchins intelligenta, även av psykiatriker högt
vitsordade psykoanalysroman "Min egen bödel" blev
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
