Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Teater och film - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTISER
när den härom året utkom på svenska alltför obeaktad.
Man kan bara hoppas att filmupplagan skall röna ett
bättre öde ty den tar vara på det väsentliga i boken och
är en ovanligt bra film. Om dess medicinska
trovärdighet vågar jag inte ha någon annan mening än att den
betydligt allvarligare och intelligentare än vissa
amerikanska filmer klarlägger principerna för en
psykoanalytisk behandling av ett svårt fall: en krigsskadad
flygare som lider av personlighetsklyvning med
åtföljande anfall av mordlust. Fallet är ohyggligt och slutar
tragiskt; man besparas inte den ångestmättade
atmosfären i psykets gränsland där själsläkaren arbetar.
Mot klimaxen med klättringen på brandstegen värjer
man sig inte bara därför att den river i ens nerver utan
därför att den betecknar en eftergift åt sensationalism
som i övrigt är främmande för filmen. Den är nämligen
eljest i detalj övertygande eller, om man så vill, den
övertygar genom sitt utsökta detaljarbete som gör varje
person, varje situation levande. Här rör det sig
verkligen om en film som förtjänar att konstnärligt
jämställas med en förstklassig roman, avsedd för andligen
fullvuxna människor. Den är dessutom humoristisk och
kvick samt överdådigt spelad främst av Burgess
Mere-dith som lekmannapsykoanalytikern och den irländske
nykomlingen Kieron Moore som patienten. Att denne
unge man mänskligt att döma har en stor framtid som
filmskådespelare är uppenbart. De två damer, Dulcie
Gray och Christine Norden, vilka i egenskap av
respektive hustru och lockelse, utgör psykoanalytikerns eget
privata själsproblem, är också perfekta.
Georg Svensson
NOTISER
Spektrum är ett namn med god klang bland
litteraturintresserade i Sverige, alltsedan det bars av Karin
Boyes, Ekelöfs och Mestertons tidskrift och det förlag
som vid trettiotalets början gav ut den och åtskilligt
annat av högt litterärt värde.
Numera bärs namnet av en norsk kulturtidskrift, som
startade hösten 1946. Den norska "Spektrum", som
utges av Dreyers förlag i Oslo och utkommer sex gånger
om året, redigeras av Carl Fredrik Engelstad, som i
Sverige torde vara bekant för sin bok om "Ronald
Fangen". Han drar i det första av de tre hittills
utkomna numren upp riktlinjerna för "Spektrums"
politik — den skall introducera utländska kulturnyheter,
samtidigt som den på in- och utländska fronter skall
dra i härnad mot materialismen och hävda det andligas
och gudomligas roll i människolivet. Bland författare,
som går ungefär på denna linje i tidskriftens första tre
nummer märks Aldous Huxley, Ronald Fangen,
representerad av en postum essay, och aforistikern och
konstnären Aasmund Brynildsen. Svenska medarbetare, som
väl åtminstone delvis avviker från den skisserade
huvudlinjen är Erik Lindegren, som skrivit om Hermann
Hesse samt Lars Ahlin och Vilhelm Ekelund.
Ett urval ur Sherwood Andersons skrifter "The
Sher-wood Anderson Reader" (Houghton Mifflin Co., $ 5)
har nyligen utgivits i Förenta staterna. Boken har givit
flera kritiker anledning att ta upp Andersons ställning
i dagens amerikanska litteratur. En av de bästa
studierna har levererats av Malcolm Cowley, som
konstaterar att Anderson i första hand var "en författare för
författare", som utan att som regel finna en större
publik dock utövat stort inflytande på sina kolleger.
De flesta av hans romaner är illa komponerade, säger
Cowley. Som den bästa räknar han "Poor White", men
medger att det finns fina enskildheter även i de andra
sex. I första hand betraktar han dock Anderson som
en utmärkt novellist, vars berättarkonst utvecklats via
det muntliga historieberättandet.
Graham Greene har nyligen besökt Amerika, inte i
egenskap av förläggare utan i egenskap av direktör i
det engelska förlaget Eyre & Spottiswoode. Vid en
intervju förklarade Greene, som ju själv tagit upp
många av den moderna detektivromanens stilgrepp, att
han inte kunde förstå vad folk ser i thrillergenren. Han
kunde inte förstå hur någon kan intressera sig för vad
som händer vare sig en Scotland Yardman eller vern
som helst annars. Det är karaktärsteckningen som
betyder något och sådan finns inte i thrillerna.
Greene utsträcker emellertid detta ogillande även
till sina egna försök i genren. "Brighton Röck" ("Lagt
kort ligger") kan han acceptera men "Confidential
Agent" och "Ministry of Fear" ("Skräckens
ministerium") anser han vara skräp. Den senare började han
skriva på en konvoj i avsikt att göra något roligt, men
den "gled honom ur händerna".
Hans nya bok, som inte har några thrillerinslag, skall
heta "The Heart of the Matter" och komma i vår.
En av de i dag mest uppmärksammade tyska
författarna är Theodor Plivier. Hans "Stalingrad" uppges
vara den hittills enda bok, som med framgång
utkommit både i öst- och västzonerna. "Stalingrad" är ingen
roman i vanlig mening, utan snarast en serie dokument
kring det stora slaget, vars detaljer ju länge
hemlighölls för tyska folket. Plivier, som 1934—45 bodde i
Moskva, fick av ryssarna tillgång till alla vid fronten
upphittade papper och fick förhöra vilka tyska fångar
han ville. Om man tänker på att över 300 000 tyskar
stupade eller tillfångatogs vid Stalingrad förstår man
vilken publik av anhöriga som slitit boken ur
försäljarnas händer.
Plivier bodde det första ockupationsåret i östzonen,
där han utan att vara medlem i vare sig
kommunistpartiet eller enhetspartiet erhöll åtskilliga
hedersbetygelser. Numera bor han dock i västzonen.
En innehållsrik litterär kvartalsskrift är Die
Litte-rarische Welt, som utges i Wien av W. Fricks Verlag..
Redaktör är författaren och konsthistorikern L. W.
Rochowanski. Bland intressantare bidrag i de nummer,,
som kommit BLM tillhanda, märks en brevväxling
mellan Stefan George och Hugo von Hofmannsthal, en
artikel om några huvuddrag i modern typografi av Jan
Tschichold och ett brev om svensk litteratur av Ernst
Alker. Professor Alker, som flera gånger på sista tiden
besökt Sverige, ger korta presentationer av moderna
svenska författare, ibland med något andra
värderingar än svensk kritik kommit till. Som framgångsrika
företrädare för den historiska romanen tar han upp
Frans G. Bengtsson och Vilhelm Moberg, varvid han
för Bengtssons del pekar på en släktskap med
Alexandre Dumas. För Olle Hedbergs samhällskritik röjer
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
