Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
rörande i "Onkel Töms stuga" och det käcka
i Sprakfåle-böckerna över den enkla
romantiken hos Sigge Stark till den moderna
förströelse- och kvalitetslitteraturen. Att det sedan
skulle vara högst givande att se hur många av
de flickor, som måste sluta skolan på Sigge
Stark-stadiet, som sedan blir kvar där,
förminskar inte värdet av denna undersökning.
Man kan också se att åtskilliga moderna
författare funnit väg till skolungdomen,
Vilhelm Moberg, Frans G. Bengtsson, Steinbeck,
Hemingway och många lyriker har hyggliga
placeringar vid sidan av svenska klassiker som
Fröding, Karlfeldt och Heidenstam. En
överraskning är det onekligen att Selma Lagerlöf
fortfarande har en så stark ställning bland
flickorna. Larson ger en förklaring, som
verkar rimlig: inom den romantiska sfären ger
hon genom sin lättfattliga stil och psykologi
en god övergång från den speciella
ungdomslitteraturen till den moderna skönlitteraturen.
Det finns emellertid också några mindre
anmärkningar att rikta mot "Ungdom läser".
Författaren har inte stått riktigt fri mot sitt
ämne, han griper ofta in med moraliserande
omdömen, som ibland kan vara diskutabla.
En allvarligare anmärkning, som man vill
göra utan att den annars förringar värdet av
den utmärkta undersökningen, är emellertid
att Larson så kraftigt tar avstånd från varje
tanke på att närmare undersöka en del av den
dåliga läsning för vilken barnen visar sådan
förkärlek.
Till litteraturens bakgårdar
förlägger han t. ex. schlagertexterna i ett
summariskt avfärdande, och likadant gör han i en
del andra fall. Det tycks mig som om
över-läraren allt gör oklokt i att vägra befatta sig
med dessa slag av litteratur, som ändå kan
glädja sig åt en sådan enorm frekvens av
läsare. Jag skulle tvärtom vilja säga att alla
dessa förbisedda litterära områden,
förströelsenoveller, kriminal- och novellmagasin,
schlagertexter i original och översättning, enkla
bygde- och äventyrsromaner, i hög grad skulle
förtjäna att en person med intresse för saken
satte sig ner och läste några hundra prov på
varje genre för att se vad den verkligen
innehåller, vilken tendensen är, om den förändras
under årens lopp, vilka handlingsscheman som
följs, hurdan samhällssyn som kommer till
uttryck o. s. v., varpå han lade fram sina rön i en
redogörelse, som inte nödvändigtvis på varje
rad behövde uttrycka hans förakt för genren
utan i stället försökte reda ut varför just denna
konstnärligt så likgiltiga produkt föredras av
så många läsande svenskar.
Som det nu är får sig den enklare
förströelselitteraturen med jämna mellanrum en
körare, vanligen av en prästman eller en yngre
radikal skribent. Båda kategorierna utmärks
som regel av ett ärligt patos och av att deras
bevisning stöder sig på några enstaka exempel
i stället för på ett bredare studium av vad de
skriver om. Det är tänkbart att resultatet skulle
bli detsamma med en grundligare metod, men
det blir inte så övertygande som det nu brukar
framläggas.
Och varför skriver ingen om serierna? Att
de utgör den ord- och bildkonst som för
närvarande har den största publiken bland
ungdomen framgår av Lorentz Larsons bok, men
något som helst försök att på grundval av en
bred undersökning analysera dem har mig
veterligt aldrig gjorts i Sverige.
Den s. k. folksmakslitteraturen har också ett
visst litteraturhistoriskt intresse, eftersom den
utgör den läsning de flesta av våra författare
först kommit i kontakt med. Men den har
också andra sidor, som borde kunna locka
många unga essayister med socialt-litterära
intressen. Vi räknar Frödings diktning till vår
"nationallitteratur", men för var och en som
av fri vilja läst och läst om "Säv, säv, susa"
finns förmodligen hundratals svenskar som
sugit upp texten till "Det var på Capri". Vill
man då få de hundratals att intressera sig för
Fröding i stället är det knappast rådligt att
bara avfärda "Capri"; man kan nog ha stor
nytta av att se vad som gjort den populär.
Åke Runnquist
85
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
