Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Henry James: ”Europa”. Novell. Översättning av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRY JAMES
"EUROPA"
i
"Vi känner det ju så som om Becky bör
fara." Ännu efter dessa långa år kommer den
allvarligt framförda lilla anmärkningen för
mig såsom det första tecknet på något som
inom min iakttagelsesfär tog sin början samma
dag som jag i sällskap med min svägerska gick
på avskedsvisit hos hennes vänner. Det är ett
minne från den amerikanska tiden, vilket just
nu — under trycket av något som i detta
sammanhang saknar betydelse — lever upp på
ett sådant sätt att det avrundar sig som en
anekdot. Den promenaden, när vi gick för att
säga adjö, var början; och slutet kom, i den
mån jag hade tillfälle att urskilja det, inte
förrän långt senare; men även slutet förefaller
mig nu höra hemma i ett avlägset förflutet.
På den tiden hälsade jag emellanåt på hos min
svägerska, som jag vid min brors död hade
fått hjälpa med en del praktiska
angelägenheter. Jag fortfor att besöka henne också
sedan dessa små bekymmer var ur världen och
gjorde det för de behagliga intryckens skull —
för att då och då få den nästan pastorala
mildheten hos den goda Bostonförstaden i utbyte
mot det larmande longitudinala New York. Det
var en annan värld, med andra seder,
annorlunda ton, annorlunda smak; en arom som
ingenstädes var så mild och likväl så distinkt
som i det rektangulära vita hus — med de
båda almarna som jättelika vetekärvar
framför fasaden, den rustika fruktträdgården strax
bakom byggnaden, de gammaldags lyktorna
på ömse sidor om dörren, de stora, blå och
vita krukorna på verandan, den raka
tegel-belagda gången upp från den höga grinden —
i vars skrin mrs Rimmles och hennes tre
döttrars sällsporda förtjänster dvaldes.
Dessa damer var så ett med sitt grannskap
och grannskapet så ett med dem att jag från
det ögonblick då deras tillvaro blev mig
uppenbarad förstod att det inte var mycket annat
i Brookbridge som spelade en roll. De utgjorde
det som Brookbridge, åtminstone i mina ögon,
framför allt hade att ge: jag menar av sådant
som var dess naturliga force, det vi i New York
kallade för New Englands manifestation,
puri-tanismens atmosfär, återuppväckt och förfinad.
Familjen Rimmle hade utvecklat den till en
beundransvärd utsökthet. Redan då föreföll de
mig — alla fyra i nästan lika hög grad —
påfallande ålderdomliga och allvarligt sinnade,
och jag tror helt säkert att deras hem var det
allra första i hela världen där "kultur" togs
i anspråk för att förfina eftermiddagsvisiterna.
Familjens överhuvud var änka efter en
framstående offentlig person — i den betydelse
begreppet har i Brookbridge — vilkens
anföranden vid årshögtidligheter hade sitt
ursprung i den nationella vältalighet som vid
New Englands skolor flödar ur små gossar
åstundande den mest iögonenfallande ehuru
kanske lättast vunna utmärkelsen. Han
uppgavs ha åtnjutit stor ryktbarhet, och i så
praktfullt deklamatoriska sammanhang att han
tycktes gestikulera även ur graven. Han antogs
i sällskap med sin maka ha gjort den stora
europeiska resan vid en tidpunkt icke
oändligen avlägsen den då slaget vid Waterloo
utkämpades. Vad var då den blida bestämda
antika mrs Rimmles ålder vid den tidpunkt
då hennes tillvaro först blev mig uppenbarad?
Det är ett spörsmål som jag icke är i stånd
att besvara — jag minns huvudsakligen att
jag var ung nog att betrakta henne såsom en
den där nått gränsen. Och ändå måste mrs
Rimmles gräns ha varit of äntligen utbuktad;
87
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
