Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Henry James: ”Europa”. Novell. Översättning av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRY JAMES
utbuktningens omfång är i själva verket den
egentligs sensmoralen i dessa erinringar. Hon
var gammal, och döttrarna var gamla, men det
stod skrivet att jag skulle känna dem som ännu
äldre. Det var — hur långt tillbaka jag än
går — endast jämförelsevis och av gammal
vana som Rebecca, Maria och Jane var "de
unga damerna".
Jag tror det var märkbart att fast mrs
Rimmles liv med dess trettio år av änkestånd
sträckte sig över stora vidder, utgjorde hennes
blidhet och bestämdhet — trots en mycket stor
fysisk bräcklighet — en garanti mot varje
kapitulation som inte på ett överväldigande
sätt rättfärdigades av årens mångfald. För
många år sedan hade det vid en kris, efter
vilken vågorna ännu inte fullkomligt hade lagt
sig, skymtat en kapitulation som inte
rättfärdigades av någonting fixerbart och som
gick ut på att hon skulle resa till Europa
tillsammans med döttrarna och för sin hälsas
skull. Hennes hälsa förmenades kräva ständigt
stöd; men när den vid denna tidpunkt mätte
sin styrka med tanken på Europa, var det inte
tanken på Europa som visade sig insidiös nog
att få övertaget. Hon hade inte farit, och
Becky, Maria och Jane hade inte farit, och det
var för länge sen. De flöt fortfarande omkring
på minnena av den resa som med så många
introduktioner och så många hedersbevisningar
hade företagits tidigt under århundradet;
fortfarande hade de endast ett antal bilder och
andra suvenirer från den färden att samtalsvis,
med ömma blickar på de soliga
förmaksväggarna, hänvisa till. De unga damerna Rimmle
hade insupit dessa upplevelser från barndomen,
men Becky som var den mest bokligt sinnade
av dem behärskade ämnet bäst. Brev i glas
och ram — hyllningar till deras framstående
fader -— hängde bland minnena, och ett par
tre, de mest utrikiska och vördnadsfulla, hade
av Becky försetts med tolkningar som bifogats
originalen. Genom denna och andra
belysningar hade hon redan inhämtat så mycket
om Europa att hon själv svårligen kunde tro
på att äventyrens yttersta utsträckning bestod
i hennes båda resor till Philadelphia. De andra
hade inte varit i Philadelphia, men legenden
visste berätta att Jane hade varit i Saratoga.
Becky var en kortväxt kraftigt byggd behaglig
person med runda allvarliga ögon, hög panna,
det allra behagligaste och mjukaste uttal och
en miniatyr av fadern — "målad i Rom" —
i broschen på bröstet. Hon hade skrivit en
biografi över föremålet för avbilden, hon hade
utgivit hans tal, och nu skulle hon äntligen, på
andra sidan haven, få trampa i hans fotspår.
Den otadliga gamla mrs Rimmle hade i sitt
soliga förmak och med en viss stränghet över
mössa och stol — ehuru med en ny glättig
isättning som såg ut som av rostbrun plysch —
haft en så ovanligt bra vinter att spörsmålet
om huruvida hon för en tid kunde avstå från
två familjemedlemmar hade stötts och blötts,
det kände jag i luften, lika grundligt som
någon samvetsfråga under detta puritanska
tak. Meningen var att de skulle störta i väg
medan kusten så att säga var klar, och
döttrarna hade var och en — heroiskt, änglalikt
och med omtanke om sina båda systrar —
sökt undvika att bli en av de båda. Vad som
erbjöds mig denna första gång var ett tillfälle
att entusiastiskt instämma i den allmänt
omfattade åsikten att det vore slöseri med Beckys
underbara förberedelser om hon skulle bli
den som stannade hemma hos modern. När
de talade om Beckys förberedelser (de hade
en försåtlig gammalfrökenshumor mild som
mjölk) lät det som om det gällde en mixtur,
brukbar för något, som hon bevarade i en högt
värderad flaska. Det hade definitivt beslutats
att hon, beväpnad med denna brygd och buren
på deras introduktionsbrev, jämte Jane skulle
bege sig åstad. De var helt förtjusande med
sina introduktionsbrev, som naturligen utgick
i moderns namn och riktades till de familjer
som i konturlöst förgångna generationer hade
hyst sådan beundran för den konturlöse mr
Rimmle. Jane, fick jag i Brookbridge veta,
hade i brist på andra definitioner beskrivits
som den söta systern, men därigenom kunde
hon identifieras endast om man hade sett de
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
