Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Henry James: ”Europa”. Novell. Översättning av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"EUROPA"
— Det kan jag inte säga precis på året —
men hon är oändligt gammal.
— Det såg jag ju, svarade jag. Om du inte
bokstavligen menar att hon är så gammal att
handlingarna i målet har gått förlorade.
Min svägerska funderade.
— Ja, jag tror inte hon var någon
barnunge när hon gifte sig. Hon förlorade tre, fyra
barn innan de här döttrarna föddes.
Med detta som utgångspunkt gjorde vi
tillsammans en liten överblick över det dunkla
förflutna.
— Och de föddes efter den beryktade resan,
förstår jag? Men alltså, eftersom resan på sätt
och vis gjordes för att celebrera — var det
inte det? — bourbonernas restauration ... Jag
tänkte efter, jag häpnade. Men, kära barn, hur
gammal blir hon egentligen om man lägger
ihop?
I enlighet med sina Brookbridgevanor
överförde min svägerska sin anpart av spörsmålet
till det moraliska planet — hänvisade det
åtminstone antydningsvis till en vandring i
ansvarsmedvetandets öknar.
— Ja, men du vet att vi alla har en ofantlig
beundran för henne.
— Ingen kan beundra henne mer än jag.
Hon är fruktansvärd.
Min interlokutris såg på mig med en viss
fruktan.
— Hon är verkligen inte frisk.
— Så dålig att hon aldrig blir bättre?
— Nej, visst inte — det hoppas vi att hon
inte är. För då kan de resa.
— Men reser de verkligen om hon blir
bättre?
— I samma ögonblick som de kan känna
sig alldeles säkra. Jag menar fullkomligt.
Tyvärr skrattade jag nog åt henne — det
brookbridgeska "fullkomligt" var någonting
så i sig fulländat.
— Men om hon inte blir bättre? fortsatte
jag-
— Så får du inte säga! De längtar så efter
att få fara.
— Det är synd att de ska vara så
infernaliskt godhjärtade, funderade jag.
— Nej — säg inte det. Det är det som
håller dem uppe.
— Ja, men är det inte det som också håller
henne uppe?
Min svägerska såg allvarsam ut.
— Skulle du hellre se att de tog livet av
henne?
Jag var kanske inte beredd att direkt svara
ja på den frågan — fast det var nog inte
långtifrån. Men småningom kom jag att spränga
alla fördämningar, ty historien bara växte och
växte. Jag reste igen innan de goda systrarna
gjorde det — jag menar till Europa. Jag vill
minnas att jag var där två gånger, med ett
kort mellanrum, innan ödet åter förde mig till
Brookbridge på ett par dagar. Tidigare hade
jag varit där upprepade gånger utan att göra
familjen Rimmles bekantskap; men nu, sedan
uppenbarelsen hade ägt rum, kunde jag inte
få för mycket av samma vara, och min första
önskan var att få följa med och hälsa på dem.
Jag kommer väl ihåg vilka
samvetsbetänkligheter jag hyste -— vilken grannlagenhet som
var på sin plats — när jag skulle förråda att
jag i min allmakt sedan vårt senaste
sammanträffande hade, som frasen lyder, vandrat
bland de romantiska scenerierna; men det var
de själva som förde saken på tal, och till på
köpet fick jag klart för mig att vänkretsens
kommande och farande — ty Brookbridge
stod ännu vid denna tidpunkt med ena foten
i Europa — ständigt påminde dem om den
stora erfarenhet som endast var uppskjuten.
De hade fått falla tillbaka på det hyggligaste
som läget när allt kom omkring hade att
erbjuda — medvetandet om att Europa, såsom
var och en på det vänligaste förklarade för
dem och som de själva på det vänligaste
förklarade för envar, i alla fall fanns kvar. Alla
kände så starkt med dem att deras egna goda
och vänliga åtgärder för att lindra allas
medkänslor till slut blev det som avtecknade sig
tydligast. Mrs Rimmle satt fortfarande i sin
kantiga stol och i det soliga förmaket; hon
91
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
