Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Henry James: ”Europa”. Novell. Översättning av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"EUROPA"
dröjligen — skulle de ha henne kvar när de
kom tillbaka. På det sättet fick de god tid på sig.
Och tyvärr var jag också hjärtlös nog att
tillägga, att om hon mot all förmodan skulle
avlida under deras frånvaro, behövde de inte
alls komma tillbaka — vilket vore just den
ersättning som deras långa försakelse
förtjänade. Och sedan kunde Maria komma över
och förena sig med de båda andra, och de
kunde leva sina dagar — om de återstående
också var ganska få — i högönsklig välmåga.
I avvaktan på att hägringen skulle
förverkligas var jag emellertid redo att offra Maria;
det var endast det angelägna i de båda övriga
fallen som jag fann mig överväga. Ibland
föreföll det mig som om tragedin drabbade
Becky hårdast — ibland syntes mig, på ett helt
annorlunda sätt, Janes predikament vara det
svåraste. Det var dock Jane som hade den
starkaste livskänslan. I själva verket tycktes
jag i dunkla termer tillskriva Jane ett sinne
— ännu icke varsnat vare sig av henne själv
eller andra — för allehanda besynnerliga ting.
Varför for inte hon? frågade jag mig enträget;
varför gjorde hon inte en djärv
privatutbrytning, slog hon sig inte i sällskap med de resande
gammalungmör av vilka Brookbridge allt mer
och mer överflödade? Jo, på en station mitt
i den grå öknen fick j ag se det blixtra till: min
brevskriverska förmälde att stackars Jane till
slut hade gått ombord och avseglat. Hon hade
alldeles plötsligt — jag uppskattade min
svägerskas föreställningar om plötslighet — gett
sig i väg tillsammans med de snälla Hathaways,
som hade fått ett oemotståndligt grepp om
henne och lyft bort henne. De skulle vara ute
över sommaren, så det var ett idealiskt
tillfälle och omöjligt att inte glädja sig åt att
någonting bra likt yttre tvång slutligen hade
avgått med segern. Sådan var den allmänna
uppfattningen i Brookbridge, och jag kunde
föreställa mig hur långt det hade gått i
Brookbridge när jag fick veta att doktorn som
tillkallats i den första gryningstimman, just i
samma ögonblick som hon motades i väg, hade
ansett att åtminstone han måste stanna. Det
hade rått verklig oro — större än någonsin;
det föreföll denna gång som om slutet
verkligen hade kommit. Men märkligt att säga var
det Becky som, fast hon till fullo insåg krisens
natur, hade haft läget i sin hand och
genomdrivit avresan. Jag erinrar mig att detta
återuppväckte det obehag som jag från första
början hade varit medveten om. Den ena hade
farit, och jag tyckte det var synd att det inte
var den andra. Men hade det varit den andra,
skulle jag ha känt likadant.
Samma höst kunde jag med egna ögon se
hur dåraktig Jane skulle ha varit om hon åter
hade fallit till föga. Modern hade givetvis
överlevt den kris som jag hört om och hade
dragit fördel av den som alla gånger tidigare;
hon var så pass mycket bättre att hon hade
kunnat lämna sängen. Hon tog som vanligt
emot i förmaket, men helhetsintrycket tycktes
något påverkat av den ena dotterns frånvaro.
Det var som om Europa, fast de båda andra
inte hade rest dit, hade kommit till dem: Janes
brev hade varit så många och så över all
förväntan. Men det var första gången som jag
hos den gamla märkte vissa brister i fråga om
genomskinligheten. Janes flykt var
uppenbarligen för henne den avgörande händelsen, men
hon talade om saken som om frukten nu var
inhöstad och parentesen avslutad. Denna första
antydan om en förvirring i hennes uppfattning
fyllde mig hotfullt med en förlamande aning
om en ytterligare förlängd fysisk varaktighet.
— Min dotter har varit; min dotter har
varit...
Det upprepade hon gång på gång, men var
sade hon inte; det tycktes överflödigt, och hon
bara återtog orden med ett ansikte som var
idel rynkor och likväl, med undantag av att
det utstrålade ett outplånligt välbehag, idel
uttryckslöshet. Jag tror att hon snarast ville
låta oss veta i hur ringa grad hon hade stått
i vägen. Det hela gick ut på någonting — jag
visste knappast vad — som jag kände stor lust
att på tu man hand locka ur Becky. Eftersom
visiten skulle bli högst kort och en av de
unga damerna alltid följde oss till dörren,
93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
