Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Henry James: ”Europa”. Novell. Översättning av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"EUROPA"
inte ihåg det? — vad miss Maria rapporterade
att de hade skrivit; att vi "inte skulle känna
igen henne".
Min svägerska mindes tydligt.
— Jo visst — hon bröt sig loss från första
början. Men när de for ifrån henne var hon
ännu värre.
— Värre?
— Ja, annorlunda då — inte alls lik sig
som hon var förut och för resten olik allting
hon kunde ha utvecklat sig till också. Min
rapportör drog på det ett ögonblick men tittade
mig sedan i ögonen. Ganska egendomlig och
fri av sig och oregerlig.
— Oregerlig? undrade jag åter.
— Ja, i synnerhet när det gällde att inte
resa, förstod j ag. Hon ville inte höra talas om
saken, och när de nämnde modern, sa hon att
hon hade uppgett tanken på modern. Hon hade
ju trott att hon skulle tycka bra om Europa,
men att hon skulle tycka så bra om Europa
hade hon inte vetat. Det var dumt av dem att
överhuvud ta henne med, om de hade väntat sig
att hon skulle följa med dem tillbaka. Hon ville
se så mycket hon kunde — hon hade inte sett
hälften än. I alla händelser slutade det med att
de fick lov att lämna henne kvar.
Jag tyckte mig se det hela för mig — se
också de uppskakade Hathaways.
— Och nu är hon alltså ensam?
— Ja, stackars människa, hon tycks ha sagt
åt dem, och i en ton som de aldrig kan glömma,
att hon utan minsta tvekan var gammal nog
att vara ensam. Hon grät — hon gick på
ganska anmärkningsvärt — över att hon inte
hade kommit tidigare. Och därför är det väl
det enda hon kan göra, funderade min gäst,
att stanna där. De ville att hon skulle flytta
tillsammans med några människor — hitta
någon amerikansk familj. Men hon säger att
hon ska stå på egna ben.
— Och hon är kvar i Florens?
— Nej — j ag tror hon skulle resa omkring.
Hon har beslutat sig för att hon ska till Orienten.
Jag brast i skratt.
— Praktfull flicka! Det var högst intres-
sant. Fast jag tycker att jag borde känna henne
ganska väl. Jag har alltid haft för mig, det
måste jag säga dig, att hon var kapabel att
göra så här.
Min svägerska teg ett ögonblick.
— Så tycks det nu att Becky alltid har
känt det.
— Och körde ändå i väg henne? Praktfull
flicka hon också!
Min gäst mötte mina blickar.
— Du vet ännu inte det besynnerligaste.
Jag menar på vilket sätt hon mest har låtit sig
själv komma i dagen.
Jag vände och vred på det; jag märkte att
jag ville ha reda på det — i så hög grad
att jag egendomligt nog dolde min nyfikenhet
bakom ett skämt.
— Du menar väl inte att hon har börjat
dricka?
Min gäst besatt värdighet — men måste
likväl förfoga över någon frihet.
— Hon har blivit en flirt.
Jag gav uttryck åt min besvikelse.
— Det började hon med för länge sen. Ja,
förklarade jag för min svägerskas häpna blick,
hon var avgjort flirtig — mot mig!
Hennes ögonkast skärptes måhända något.
— Då flirtade du med henne?
— Hur skulle jag annars ha kunnat förvissa
mig om saken så som jag önskade? Men har
hon nödiga tillgångar?
— Tillgångar för att kunna flirta? Min
väninna såg ett ögonblick ut som om hon tog
det i bokstavlig mening. Det med tillgångarna
förstår jag inte — fast givetvis har de en del.
Men jag har ett bestämt intryck, fortsatte hon.
Jag tror att Becky ...
Det föreföll som om ämnet var alltför
allvarligt för att klädas i ord. Men för min del
hyste jag inte de ringaste tvivel.
— Att Becky håller henne om ryggen?
Hon tog tjuren vid hornen.
— Finansierar henne.
— Häpnadsväckande flicka! Och ur
moralisk synpunkt alltså ...
— Becky sympatiserar helt med henne. Men
95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
