Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Johannes G. Ekstrand: För två tungor. Dialog - Margit Abenius: Sångarönskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGIT ABENIUS
ska bara vara min. Jag ska mata dig med
snälla tankar.
Han: Vad är snällt?
Hon: Vet du inte det? Det är att göra som
andra vill.
Han: Varför leker du med ord?
Hon: För det jag nu säger. För att man tog
ifrån mig min lilla siska och min lilla piska och
min lilla docka med blått hår och min lilla
snurra som sjöng som en humla när den gick
och la huvudet på sned och föll.
Han: Vad hette snurran?
Hon: Den var skallig, minns j ag, och såg sj
älv-belåten ut. Vi brukade kalla den för Mannen.
(Han: resignerad axelryckning.)
SLUT
MARGIT ABENIUS
SÅNGARÖNSKAN
När Karin Boye, tjuguettårig, debuterade
med "Moln" hade hon redan bakom sig en
stor poetisk produktion som avspeglar hennes
ungdoms brytningar och högtsyftande, stolta
strävan. Men innan vi går in på den kan det
vara lämpligt att med några ord söka inringa
hennes diktartyp och ingivelses art. Mycket
kan säkert ändras hos en människa genom
yttre påverkan, men inte det personliga sättet
att föra pennan, inte rörelsernas mjukhet eller
hårdhet, inte den skapande gudens avsikter
med den geniale. Vad diktarna själva har sagt
om sitt sätt att skapa och sitt skapandes villkor
är därför ofta mycket viktigt för förståelsen
av deras verk, även om upplysningen skenbart
ter sig oväsentlig. Några spridda iakttagelser
i frågan må därför vara på sin plats som
inledning.
Sommaren 1930 sammanträffade Karin Boye
med Ebba Lindqvist i Leipzig. Till
genomläsning fick hon den yngre författarinnans första,
ännu outgivna, dikter i manuskript och ägnade
dem en natts studium. Efteråt var hon glad och
inte så lite rörd, sade något om att det var
första gången hon verkligen insett sin egen
betydelse. Hon hade mött en självständig lyrisk
begåvning, som dock omisskännligt hade
mottagit impulser från henne själv, liksom — efter
vad hon också tyckte sig märka — från Anita
Nathorsts "S:t Elmseld"1. De två skaldekol-
1 Anita Nathorst: S:t Elmseld. 1926.
legerna talade både denna gång och senare en
hel del om gemensamma författarproblem, men
trots systerlig sympati och en viss frändskap
i mål och livssyn kunde de konstatera att själva
diktandets process hos dem båda var mycket
olikartad. Medan den yngre fick ingivelsen
dunkelt och eruptivt, som från en främmande
makt, som hon helst ville bli fri och visa undan
och som lämnade henne tom och uttröttad, var
inspirationen hos Karin Boye inte på samma
sätt obruten: hon hade redan tidigt en
medveten vilja att bli diktare, en "sångarönskan",
som titeln lyder på ett av hennes första otryckta
poem. Hos henne växte dikten fram
långsammare och i en intellektuellt ljusare dager. Som
ett undantag nämnde Karin Boye dikten "Bål",
som kom till genom en så våldsamt enhetlig
ingivelse att hon kände det som om hon skulle
förgås.
Med detta avses naturligtvis inte något
förringande av det ursprungliga i Karin Boyes
skaldebegåvning. Om någon har varit född till
diktare, så är det hon. Skaparruset har hon
många gånger skildrat: Vad målar novellen
"Preludium", med sin vilda åtrå och kvävda
gråt, om inte ett besök av den skapande guden?
I sin essay "Språket bortom logiken" — som
är så viktig för förståelsen av hennes
diktning — skriver hon, att "den mystiska
föreställningen om ett främmande väsen, en gudom
som talar genom skalden och som denne har
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
