Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Margit Abenius: Sångarönskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÄNGARÖNSKAN
att inviga sig åt och följa" ur diktarens
synpunkt är "långt fruktbarare än en
hantverksmässig uppfattning". De som har känt Karin
Boye kan också berätta särdeles lustigt om hur
hon kunde hoppa av en spårvagn eller avbryta
en promenad, därför att hon kände att en dikt
var på väg — och hon måste ju hem och ta
emot den!
Karin Boye hade ett vänskapligt förhållande
till flera av muserna. Hon ritade och målade
bra, hade dessutom utpräglade anlag för
skådespelarkonsten — få skalder har drivit
uppläsningen av sina egna dikter till en sådan
fulländning som hon. Musikalisk var hon också,
med en förkärlek för Bach, vilken endast
djupnade med åren. Alldeles särskilt intresserade
hon sig för skulptur och omhuldade den
övertygelsen, att hade hon fått börja om skulle det
ha blivit som skulptör. Till lyriker var hon dock
utkorad. Novellen "Världssmärta" — som ger
ett porträtt av författarinnan i femtonårsåldern,
den ålder från och med vilken hon blev
"oerhört ensam" — skildrar hur ingivelsen
bemäktigar sig henne. Trött och sorgsen traskar
Ella, den kortvuxna skolflickan, hem från
skolan, men plötsligt — utan att hon vet hur
det har gått till — har hon glidit in i en helt
och hållet fantastisk, inre värld:
Hon insåg klarare och klarare, hur allting fanns
till genom vårt medvetande ... Många gånger hade
hon snuddat vid liknande tankegångar, men aldrig
hade det ordnat sig i så ovederläggliga logiska
tankeräckor.
Senare, i hennes ensamma rum, börjar det
på nytt arbeta i henne; något tar herraväldet
och hon låter det glatt ske:
Men nu var det inte logiska tankeräckor som ville
fram. Efter timmar av halvdröm, som feberaktigt
samlade sig kring en bestämd uppgift, inre arbete, som
inte var arbete utan förlossning och lättnad, tog hon
fram en gammal anteckningsbok och skrev ner
resultatet med sin otympliga barnstil.
Det är dikten "Snö", ett av Karin Boyes
allra första centrallyriska poem, en dödsdröm
om nirvana bland snötyngda granar. Av dagens
KARIN BOYE
1922
melankoliska grundstämning har det alltså
blivit både spiritualistisk filosofi och
moll-klingande strofer av rytmisk musik.
Intellekt och vilja var mycket högt
utvecklade hos Karin Boye, och dödstunga, som "stål
och sten", kunde hon känna dem. Hon var ju
också tidigt, genom egen håg och sin fars
underbara bibliotek, mycket beläst. Med sin
solida kunnighet och omfattande bildning är
hon sannerligen raka motsatsen till den av
henne i ungdomen beundrade Heidenstam, vars
bristfälliga underbyggnad så drastiskt tecknas
i Bööks biografi. Ingen interpunkterar
ordentligare än hon — ett drag som måste betraktas
som ytterst osvenskt! Utmärkande för hennes
språktyp är från börj an ett element av glasklar
genomskinlighet som på olika sätt gör sig
gällande. I sin religiösa dagbok (1919) har hon
citerat ett yttrande av sin vän Anita Nathorst,
präglat av dennas originella korthuggenhet: "Vi
glömmer för ofta, att det inte är vi som behöver
klamra oss fast vid Gud. Han håller oss nog
i nacken ändå. Vi kan lugnt släppa." Samma
tanke utförs av Karin Boye på följande sätt:
107
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
