Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - E. Bendz: Sjuka genier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. BENDZ
i skaldernas kladdhäften och i den officiella
litteraturens marger.
Vad författaren förstår med poesi, med
poetisk ingivelse framgår redan av titeln.
Aliéna-tion betyder överlåtelse till en annan. En
jämförelse erbjuder sig med mystikerns erfarenhet
av Guds närvaro liksom med vissa
hallucinatoriska psykoser, under vilka den sjuke är
medveten om någons direkta ingripande och har
en känsla av att vara "besatt". Så lyssnar
skalden i inspirerade ögonblick till en röst, som
både är och inte är hans; i stället för den
klassiske versifikatörens "precisionstänger",
avsedda att tjäna som gripverktyg, sätter den
verklige skalden upp en "antenn", genom
vilken han själv "gripes" och tvingas att
förvandla sig till ett instrument för det
djupaste och elementäraste i sitt väsen. I alla
tre fallen gäller det ett tillstånd av
självupp-givelse och viljelös lydnad, en rent intuitiv
projektion av det normala jaget. "Låt Gud
sköta det själv", säger mystikern. "Låt naturen
hållas", manar Rousseau. Den sjuke fritar sig
från varje ansvar för sina handlingar: "Man
tvingar mig."
Att bara vara föremål: denna fullt riktiga
definition av både mysticismen och den poetiska ingivelsens
krav, innebär redan ett närmande till den sjuka tanken
med dess hallucinationer och tematiska upprepningar.
Alla tre förklarar sig stå utanför orsaken. Skalden
vaknar vid sin egen sång. Dåren är oskyldig till vad
han anklagas för. Ingen av dem vidkännes något
initiativ.
Likheten sträcker sig längre, såtillvida att
fenomenet alltid förutsätter en intensifiering
av de psykiska processerna. Känslan av att
Gud plötsligt och oförmodat bemäktigar sig
hans personlighet medför hos mystikern enligt
alla vittnesbörd en obeskrivlig eufori, en
förnimmelse av mångdubblad kraft och
glädjestrålande tillförsikt, som om allt med ens blivit
ofattligt lätt och självklart. Det hallucinerade
subjektet utför "den andres" befallningar,
släpper lös sina drifter och röjer sina hemliga
tendenser med en extravital och motståndslös
energi, som överraskar honom själv. Lika på-
tagligt sprungen ur en hastigt stegrad
fysiologisk potens är hos skalden det sinnestillstånd,
som äldre språkbruk fullt riktigt betecknade
som "yra".
Var och en vet att Mallarmés poesi hör till
det mest egenartade, extrema och
svårtillgängliga i modern litteratur. Men denna egenskap
är inte i första hand resultatet av föresatser
och kalkyler; den har sina djupa rötter i
mannens konstitution och psyke. Låt oss höra vad
fackkunskapen har att säga. Först om hans
allmänna typtillhörighet:
Olikheterna i människans förhållande till miljön
tillåter oss att skilja mellan två slags individer. En del,
mottagliga eller inte, intelligenta eller inskränkta, har
ingen känslogemenskap med flertalet och reagerar
utan samklang med de sina. Inte av själviskhet utan
på grund av en mera oegennyttig tillbakadragenhet,
som man kallar autism. Andra däremot känner
sympati och tar del och parti i det som rör alla. Man
kallar dem syntona. (...) Psykiatriskt sett, två
väsensskilda organismer.
Mot denna bakgrund avtecknar sig Mallarmé
som en schizoid natur med avvikelser åt två
håll från ett mera neutralt känsloläge: perioder
än av lätt upphetsning, än av djup
nedstämdhet; "melankolikerns improduktiva
hämningstillstånd omväxlar hos honom med den
schizoides exalterade dyrkan av abstraktioner".
Författaren redogör därefter, i nära
anslutning till sin kollega prof. Henri Mondors stora
biografi, för skaldens påbrå, hans hälsa, hans
exteriör, hans tidigt framträdande egenheter
i sätt, tal o. s. v. — det hela resulterande i
bilden av en starkt självkoncentrerad och
inåt-riktad natur, en drömmare, som, älskvärt
oåtkomlig och anspråkslös i det yttre, med stoisk
försakelse gav sig odelat hän åt förverkligandet
av ett översvinnligt skönhetsideal. Bland andra
drag, som rätt ofta påträffas hos förfinade, lätt
misantropiska och en aning feminina särlingar
av Mallarmés typ, människor, som saknar allt
egentligt intresse för omvärlden och
instinktmässigt skyr brutala sinnesintryck, nämner
författaren deras kärlek till prydnadsföremål
och diskreta sällskapsdjur: kanariefåglar, kat-
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
