Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - E. Bendz: Sjuka genier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJUKA GENIER
ter och guldfiskar. Mallarmé inrättade sig
ungefär på det viset, och betecknande nog
utgör dessa element i hans sobra och pedantiskt
ordnade tillvaro inte sällan motiv för och
ingredienser i hans poetiska gestaltningar.
Har Mallarmé överhuvud "levat"? kan man
fråga. En skald som isolerade sig mer och
mer från all mänsklig gemenskap och var så
ängsligt på sin vakt mot varje lidelse och
t. o. m. varje känsla utöver det rena artisteriet,
kände han sig någonsin "inspirerad" ? Skalden
bör inte vara inspirerad, svarar Mallarmé:
"lyrismens oregerlighet är honom ovärdig".
Lautréamont, som inte kände honom närmare
och själv hatade utgjutelser och
sentimentalitet, frågade honom en gång ironiskt: "Gråter
ni aldrig i era dikter?" Mallarmé: "Nej, och
snyter mig inte heller." Den schizoide har alls
inget behov att väcka rörelse eller ens att
meddela sig. Han är "känslosval". Han vägrar
ansluta sig; hans svar på närmanden är ett
artigt eller vresigt nej. Hans smärta och hans
glädje är hans egen; i grunden är han en
främling för oss. Parnassens diktare skrev
känslolös vers med känsla; en attityd, ett
skolprogram. Mallarmé går till verket med kall
logik, vänd mot sitt inre, likgiltig för
framgång, ur stånd till kompromisser. Konsekvent
och med värdiga steg går han vägen fram mot
allt större obegriplighet och den slutliga
tystnaden, det perfekta självmordet.
Mallarmés utåt så händelselösa och obskyra
författartillvaro saknade emellertid inte ett
"dramatiskt" inslag: tre hereditärt betingade
ångest- och vanmaktspsykoser av olika längd,
skarpt avgränsade från hans normalbefinnande
eller perioder av extra stegrad arbetslust. Hur
han själv reagerade för dessa
depressionstillstånd kan man följa i detalj i några nyutgivna
brev (se "Propos sur la poésie", utg. H.
Mon-dor, Monaco, Éd. du Rocher). Efter den sista
krisen (1869) kom några år av ostörd
skaparglädje och, för en så ytterligt självkritisk
konstnär, nästan överströmmande alstring. Men
vilka tankar rör han sig med? Tystnad,
tomhet, frånvaro, intighet och vanmakt! Det gäller
ett tillstånd, för vilket den franska facktermen
är "délire mélancolique des négations".
Detaljanalysen lyder: Schizotymin innebär ofrihet
i alla livsyttringar, melankolin en tendens att
förneka tillvaron, båda i förening ett hinder
för positiv inställning till livet och normal
jagbetoning. Patienten reduceras till ett
världs-frånvänt intellekt. Han styckar sönder sitt tal,
bryter av det med parenteser, berusar sig med
lärda och konstlade termer, neologismer och
abstraktioner och kastar om orden i strid med
gängse bruk, mer och mer likgiltig för deras
verkan på andra. Tills det hela mynnar ut i en
spöklik tätatät med vad som återstår av jaget,
en monolog bortom tid och rum på en
tanke-chiffer, som ingen begriper och ingen lyssnar
till. För den absoluta fullkomligheten, inbillad
eller verklig, finns inget uttryck på
människospråk ...
Helt annorlunda ter sig Rimbauds
sjukdomsbild. Den har varit en hård nöt att knäcka även
för författaren, och möjligen kan det
ifrågasättas, om han här lyckats helt; om han inte
tappat bort sig en smula bland detaljer och
obevisbara postulat vid försöken att bringa
reda i den förtvivlade problemhärvan. Till en
del beror detta på att mannen var lika sluten
och hemlighetsfull som abnormt säregen till
arten och sammansättningen av sina anomalier.
Samtidiga vittnesbörd är få och otillförlitliga;
meningarna går i sär om vad som närmast
inspirerade honom att skriva och framför allt
om orsakerna till hans tystnad. Kanske
förblir han en gåta, trots alla ansträngningar att
komma honom inpå livet.
Eller vad skall vi tro om en man, som ärvt
sin mors dominerande, hårda och viljestarka
natur och likafullt går till väga med "barnets,
kvinnans och krymplingens förslagna
skicklighet att hänga sig på, exploatera och lura";
som är på en gång "handen som tigger och
handen som slår"; som avskyr kvinnor och
uppskattar deras speciella behag; som skryter
med sin asocialitet, "hatar alla yrken" och är
"latare än paddan", och ändå kommer hem
ifrån Afrika med åtta kilo guld i tackor efter
115
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
