Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - E. Bendz: Sjuka genier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJUKA GENIER
sammans som det är. "Så verkar all äkta
poesi", säger författaren, "den tar oss
oförberett och lämnar oss stumma av häpnad."
Han tillägger:
Hallucination och själsomtöckning är bara rätan
och avigan av samma sak: i den ekvationen behöver
man bara byta ut den första termen mot poesi och
den andra mot tystnad för att lösa problemet Rimbaud.
Har han tänkt på konsekvenserna av ett
sådant ord? Många blir det inte kvar, efter hans
underförstådda förutsättning, som förtjänar
namnet äkta skald ...
För bedömandet av Proust utgår författaren
från det grundfaktum att denne nästan livet ut
drogs med följderna av sin kärleksinställning
till modern — psykoanalytikernas "fixation
maternelle", ett hos den vuxne fortbestående
lydnads- och underkastelsekomplex med diverse
biföreteelser och utvecklingshämmande
moment: feminiserat uppträdande, hälsopjunk, en
viss grad av infantilism och osjälvständighet.
Härav hans oförmåga att komma ut ur sig
själv och förtvivlade strävan att återkalla och
bevara alla minnen, som fäste honom vid
modern, hemmet, familjen, de lyckliga
uppväxtåren. Hans litterära attityd, hans mondäna
umgängesfasoner är bara en fortsättning och
bekräftelse av ett snällt och ambitiöst barns
uppförande; hans skriftställeri, hans privatliv
inrättade liksom med ett system av slussar,
som vidmakthåller en jämn och passande nivå
och hindrar alla översvämningar. Med andra
ord en instinktmässig och omedvetet skicklig
anpassning, en habitus av oklanderlig
korrekthet utan spår av initiativ och självhävdelse.
Trots hans säregenhet har ingen författare
varit mindre beräknande och konstlad, mindre
dogmatisk. Han är fullkomligt främmande för
den franska tendensen till effektfull förenkling
och knapphet, inte för att skilja sig från andra
utan av ängslan att inte få med alla nyanser
och ta tillbörlig hänsyn till verkligheten. Så
trasslar han in sig i ett virrvarr av skenbara
motsägelser, förklaringar, skrupler, ursäkter
och komplimanger. Ur stånd att ta parti,
generalisera, dra slutsatser eller bedöma karaktärer
och handlingar efter en fast moralisk
värdeskala, låter han sin läsare eller interlokutör
själv formulera sin åsikt utan försök att
uppmuntra eller avråda, fullt beredd att åtminstone
på stående fot acceptera vilka idéer och
lösningar som helst; lika angelägen att behaga
som rädd att såra, diskret ända till
inställsamhet och fjäsk. Älskvärdhet var den egenskap
han krävde främst av sig och andra; överallt
i hans skrifter, hans brev, hans konversation
detta ord: gentillesse. Han gick till sådana
ytterligheter i sitt krumbuktande, kinesiskt
invecklade maner att hans vänner gjorde
uttrycket proustifier. Det ligger, säger
författaren, i hans desartikulerade, överbelastade
prosa och utsvävande pratighet "något av den
fulländade värdinnans förbindliga och
outtröttliga beskäftighet", en fruntimmersaktig
och barnslig lust att vara till lags åt alla
håll.
Hans otroliga härmningsförmåga bör ses
mot denna bakgrund: en infantil drift att likna
den man älskar, fruktar, respekterar och vill
vinna, underlättad visserligen av hans
fenomenala minne och iakttagelseskärpa, hans
intellektuella finess och omfattande kultur. Han
pastischerar och karikerar (utan ond avsikt)
allt och alla: Saint-Simon, Sévigné,
Chateau-briand, Robert de Montesquiou-Fezensac ...
Han ändrar ton och uttryckssätt efter sin
korrespondent och sin stil från bok till bok, precis
som han ekiperar sig, uppträder och talar
alltefter sina växlande ideal och idoler. I denna
hans smidighet och hans insinuanta väsen
ingick troligen ett judiskt rasdrag; hans
sub-tilitet liksom hans skrivsätt, så olikt det genuint
franska, tycks ha rötter i hans blandade påbrå.
Hela hans verk är till ton och form antipodiskt
mot klassisk tradition; Grekland och Rom var
honom lika främmande som allt germanskt.
Däremot torde den kritiker ha rätt, som i hans
löst hoptråcklade perioder, hans vidlyftiga
utläggningar och massanhopning av fakta, hans
spetsfundiga argumentering spårar en likhet
med den talmudiska exegesen och rabbinernas
passionerade ordträtor. Förmodligen komplet-
117
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
