Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄN BOKHYLLAN
matiska atmosfär han hoppas vinna en relativ
balans. Han beställer fram sina kappsäckar
och låter betjänten packa enligt noggranna
anvisningar, som läsaren får ta del av i detalj.
Därpå meddelar han det bestörta tjänarparet,
att han kommer att vara borta för obestämd
tid, och tar så tåget in till Paris, varifrån han
skall fortsätta samma kväll. Det är mitt i
novemberrusket, och när han kommer fram till
Paris finner han staden sänkt i dimma och
duggregn. Skymningen faller, och gatlyktorna
lyser med rött sken genom töcknet. Det är
redan en försmak av London. Han tar en
droska och beger sig, för att göra några inköp
för resan, till en engelsk affär. Där blir han
tilltalad på engelska, ser typiska engelsmän
omkring sig, sätter sig vid baren och blir
serverad en engelsk drink. Han inandas hela
atmosfären med välbehag, känner redan den
rogivande flegman lägra sig över sitt
överretade sinne och låter sig glida in i ett
drömmande, apatiskt tillstånd. Då han vaknar upp
ur detta och börjar att reflektera, slår det
honom, att det väsentliga ändamålet med hans
engelska resa i själva verket redan är nått.
Och till detta resultat har han kommit utan
alla de strapatser som en resa, särskilt på
sj ön, måste medföra. Följ aktligen behöver han
inte göra sig det omaket att resa till England
utan kan redan samma kväll återvända till sitt
eremitage, där han för övrigt snart åter
befinner sig i sitt vanliga tillstånd.
Dessa konkreta skildringar kompletteras
ytterligare på ett sätt som är typiskt för Huysmans:
vi får veta allt om des Esseintes’ konstnärliga,
musikaliska och litterära smak. I långa
utläggningar klargöres, varför den latinska
litteraturen för honom börjar med Petronius och
slutar ungefär med Fortunatus, varför endast
den gregorianska kyrkosången kan beröra
honom, varför i den franska litteraturen
egentligen endast Baudelaire, Hello och Barbey
d’Aurevilly finner nåd inför hans ögon, och
varför Gustave Moreaus "Salome" för honom
äger en så oändlig tjusning.
Allt detta framlägges i en oavbruten
monolog — i hela boken finns inte ett enda
samtal —, vilket skänker framställningen en prägel,
som ur stilistisk synpunkt säkerligen är
diskutabel och i varje fall högst säregen. Det är
denna stil, med sina ändlösa utläggningar i
koncentrerad referatform, som gör Huysmans
så tungläst, i synnerhet när man därtill lägger,
att hans vokabulär är otroligt rik och mycket
särpräglad.
Vad vill då Huysmans med denna gestalt?
Oavsett den rent litterära tendens, som
motiverat tillkomsten av "Ä Rebours", har han
säkerligen velat framställa det tragiska i den
människotyp, som i des Esseintes renodlats till
ytterlighet, men som trots allt inte saknar
rötter i verkligheten. Släktskapen med
Baudelaire är redan antydd — det råder intet tvivel
om att des Esseintes’ tragedi väsentligen delas
av den levande Baudelaire, vars stora crux var
denna oövervinneliga acedia, för att använda
Du Bos’ från moralteologin lånade uttryck;
denna patologiska oföretagsamhet, som gör
livet till en outhärdlig börda. En
oändlighetslängtan, som missuppfattats och perverterats,
har i båda fallen lett fram till denna ändlösa
livsleda, för vilken allt mänskligt blivit
bemängt med äckel. Barbey d’Aurevilly skrev
i sin anmälan av "Les Fleurs du Mal", att för
författaren till denna bok endast två utvägar
stod öppna: självmordet eller den kristna
omvändelsen. Dessa ord upprepade han då
"A Rebours" kommit ut. I Baudelaires fall är
det svårt att komma fram till något entydigt
svar på frågan om hans omvändelse; i des
Esseintes’ är saken klar.
I "Ä Rebours" får vi följa huvudpersonens
väg till allt större leda, allt större
oföretagsamhet, allt större hyperkänslighet, som
slutligen resulterar i kroppslig sjukdom och
läkarens order att lämna det "idylliska" eremitaget
för ett sundare liv. Inför detta perspektiv faller
des Esseintes samman i förtvivlan och utropar
på bokens sista rader: "Herre, hav
förbarmande med tvivlaren, som skulle vilja tro, med
den livets straffånge, som styr till havs ensam
i natten, under en himmel, som icke längre
upplyses av hoppets tröstande fyr!" Här slutar
romanen om des Esseintes, formellt sett. Men
i själva verket fortsätter den: des Esseintes
är väsentligen samma person som den Durtal,
vars öde Huysmans assimilerar med sitt eget
i en hel serie böcker, som börjar med "Là-Bas"
och slutar med "L’Oblat". Och denna serie är
ingenting annat än historien om hans
omvändelse, överflödande belyst av fortsatta
kompendieutdrag om konst, musik och litteratur.
Prousts namn blev nämnt i början av denna
artikel. Des Esseintes’ släktskap med denne
författare och hans figurer är nog obestridlig
— det vore otroligt, om Proust inte skulle ha
tagit intryck av Huysmans —, men denna
släktskap är av betydligt mindre vital art än
den mellan Baudelaire och Huysmans. Den
yttre likheten är desto mer frapperande — des
130
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
