Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
som dikter kan eller brukar vara gripande på,
utan det är det genom själva sin omöjlighet,
orimlighet, oresonlighet, en verklighetsflykt
som är verklighetsflykt till den grad att den
tappat bort sig själv. Här ett av de många
hatcitaten:
Hur vart det så? Hur ändrades det så?
En stållem cyniskt i en oljad vulva
går ut och in ploglopp och resultatet:
«n limpa, konsum, mjölkcentralens smör
och dagens torra tidningsgråa timmar
«n säng, en potta, skatt och löninförsel
Här är vi. Människor. Här och gå runt
fabrik och morron, djävla morronklocka
åt helvete, man hinner aldrig vakna
fabrik i gapet, fabrik så fort man vaknar...
Nu kommer humlan hem, hon tycks ej sova
fastän jag läst att daggen slokar vingen
Jag fyller dig så helt och domnar så
att domna domna domna så —• att domna
att aldrig mer, att domna!
Utom fabriken, konsum, mjölkcentralen etc.
tycks HSB, särskilt dess sopnedkast, vara
Sandgrens hatkyckling. Han får nämligen
sopnedkastets lucka att likna bakstycket på en kanon
och ömkar redan barnet som vill hjälpa
mamma med att kasta ner påsen och höra
dunsen. Men samtidigt finns det i dikten gott
om nästan sjöbergskt komprimerade
formuleringar, t. ex. "föreningströtta logen
Framtidshopp" eller "vår rumkökslycka dock ett
natt-ljuvt var" och halvt djävulska truismer som
"majoritet och enighet ger styrka". Som
skrotsalva ur ett muskedunder med trattmynning
(jag tycker mig se den evige markörens ansikte
då han betraktar det av serien som hamnat på
tavlan) är denna dikt nästan sublim.
Naturligtvis ligger det tankar bakom, t. ex. ungefär
den, att liksom Hitler i viss mån segrat i
kampen mot Hitler så har borgaren i viss mån
segrat i kampen mot borgaren. Men om jag
så länge uppehållit mig vid denna dikt, så är
det huvudsakligen därför att den nästan tycks
mig kunna inaugurera en ny poetisk stilart:
suranarkismen.
När Sandgren hatar är han, utom roande,
även (tröttsamt) spännande som det alltid blir
när någon siktar fel och träffar prick eller
omvänt, när han efteråt skall trösta oss är det
inte ens stenar han lägger på våra gravar
utan imaginära bröd som vi vet att vi aldrig
skall äta. Som en ivrare för det udda vågar jag
föreslå byggandet av femstråliga,
pentagram-matiska valv i stället för läggandet av en extra
ribba till de vanliga fyra. Gunnar Ekelöf
ALBUMBLAD
Henrik Cornell: Den förlorade guden. Natur
och Kultur 1947. 3: 75.
Viggo Loos: Ansikte. Wahlström & Widstrand
1947. 3: 75.
Arne Lindström: Besvärjelse. Bonniers 1947.
4: 50.
Om en del av professor Henrik Cornells
dikter i "Den förlorade guden" kunde man
kanske våga det påståendet att de skulle gjort
sig bättre som konstfilosofiska betraktelser
eller som prosadikter. Man läser boken med
intresse och sympati, men eftersom stämningen
i vilken den författats ofta liknar den som
var utmärkande för 1800-talets antiksvärmande
resepoesi, kan man ju inte undgå att
konstatera hur inaktuell sådan dikt blivit och hur
intimt förknippad den var med
borgerlighetens århundrade. Kanske hänger dessa
formella predilektioner samman med att Cornells
sympatier innerst tycks vara mera färgade
av hellenism och kristendom än av antik
och renässans. I sin starka konservatism och
pessimism påminner författaren av detta
minnesalbum inte så litet om en annan
kulturhistorisk poet, nämligen Eliot — detta givetvis vad
innehållet, inte vad formen och
uttrycksförmågan beträffar. Samlingens titeldikt, delad
i fem satser, är nämligen inte så olik en eliotsk
kvartett som de uteslutande av bildspråk och
poetisk bildkonst intresserade kanske skulle
förmoda. Den börjar med att beklaga kyrkans
förfall, naturvetenskapernas till intet ledande
dissektionsmani, historievetenskapernas
ovillighet, ja, oförmåga att beakta irrationella
livsfaktorer, varpå dikten bryter sig från moll till
dur, frihetsbegäret sättes på sin plats ("Och
om Du väljer friheten, då väljer / Du också
Honom") och medelpunkten, balans- och
jämviktspunkten återfinnes i ett slags själslig solar
plexus. Den kristligt traditionsbundna
grundinställningen återfinns för övrigt redan i
inledningsdikterna som behandlar
barndomsminnen. Jag vill därmed inte påstå att Henrik
Cornell är konfessionskristen. Kanske är han,
genom mycket forskande, gnostiker. För
tita-nernas kamp, den outrotliga
människodrömmen, har han ett förstående men pessimistiskt
avböjande memento till svar. Han vill inte
se det låt vara bittert sköna just i kampen,
i revolutionen — så länge den varar. Han
tänker på resultatet. Som en fin
självkarakteristik annoterar man "Samtal med Michel-
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
