Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Ich leb’ und weiss nicht wie lang,
ich sterb’ und weiss nicht wann,
ich komm’ und weiss nicht woher,
ich geh’ und weiss nicht wohin.
Mich wundert dass ich so fröhlich bin!
I järnhandelns skyltfönster finns det många
blänkande skatter. Mannen vid den unga
kvinnans sida är borta i lugna men intensiva
beräkningar. Till sist rycker hon honom i armen
och vill gå vidare. Kan det vara så intressant
med yxor, sågar, stämjärn och sådant? Det
tycks finnas gåtor i mannens liv. Detta får hon
bevittna som fästmö. Som ung moder läser hon
högt vid aftonlampan för sina söner. Vad är
det som är så spännande? Jo, man hade ju
verktyg med sig på ön! Man hade hammare,
såg, yxor, förstår inte mamma hur vansinnigt
spännande det är! För se man kan ju göra så
mycket med verktygen. Man kan göra
maskiner. Man är ingenjör Robur, kapten Nemo.
Man ligger sömnlös på natten och funderar på
•det där. Man tar sig till jordens medelpunkt,
man flyger till månen eller man tränger fram
i undervattensbåt under ismassorna till
Sydpolen.
Det är alltså ingen tillfällighet att av
samlingens trettiosex historier en enda är skriven
av en kvinna, Louis Aragons hustru,
pseudonymen Elsa Triolet. Utflykter i det sällsammas
värld har helst gjorts av män, pojkaktiga män,
därför mest anglosachsare och fransmän, och
dessa professionella storljugare har inte så
sällan kryddat sina hugskott med mer eller
mindre naturvetenskapliga resonemang.
Berättelserna har genomgående antingen ingen
kärlekshistoria alls eller en mycket spinkig sådan.
Genren har därför intresserat kvinnor mycket
litet. Man kan ta det vanliga tillhygget,
flykttanken, och slå i huvudet på sådana män som
intresserar sig för sällsamma historier. Det är
naturligtvis sant att det är ett slags "flykt",
men man kan också kalla det för leklynne.
Man kan också påminna om att kvinnorna har
sin lilla flykt, schejkflykten, den som gula
pressen tillhandahåller varje vecka och
drömfabrikerna varje kväll.
Söker jag det sällsamma får jag kanske
göra långa resor i tiden eller i rummet. Med
H. G. Wells kan jag färdas bakåt femtiotusen
år och hamna i stenåldern ("En historia från
stenåldern"); jag kan också resa framåt,
liksom Kipling ("Med nattexpressen år 2000"),
H. C. Andersen ("Om årtusen"), Anatole
France ("Genom horndörren eller genom
elfenbensdörren"), Frank Heller ("Den yttersta
dagen") och H. G. Wells ("En glimt av dome-
dagen"). Men förlägger jag min handling i en
avlägsen framtid så löper jag en viss risk: att
verkligheten snart överträffar mig. Det skall
till en sådan djärvhet och styrka i min
inbillning att jag är säkrad mot den snabbt
accelererande verklighetsupplevelsen. H. G. Wells
hade en sådan fantasi, Kipling inte. När man
nu läser den senares "Med nattexpressen år
2000" ler man nästan medlidsamt. Så trodde
han att det skulle bli år 2000! Men om
verkligheten distanserade hans fantasilek redan 1940,
vad då? Ehuru mycket av det som Jules Verne
tänkte sig har blivit verklighet får man dock
en viss respekt för hans projekt, för han var ju
tidigt ute, och en och annan av hans
uppfinningar har ännu inte gjorts!
Sker resan i rummet är den antydda faran
mindre, tycks det. Storljugarna har nämligen
gärna gett sig av till andra planeter. Lörd
Dunsany reser till månen i "Våra avlägsna
släktingar", och det gör Hieronymus von
Münchhausen i "Den andra resan till månen".
Den senare är dock ett rätt tröttsamt
ressällskap; han vill à tout prix vara lustig men
lyckas inte alltid. Vida roligare är Mark
Twain, som i "Utdrag ur kapten Stormfields
besök i himlen" låter kaptenen flacka
omkring i rymden och beskriva resan med
pålitliga sjömanstermer. Hans första tid i
himlen skildras så att det blir stor komik:
sublima och celesta ting silas genom orubblig
common sense. Jag vet inte hur högt Mark
Twain noteras på litterära börsen, men
personligen finner jag honom bättre och bättre.
Lukianos har med en vitriolmättad satir "Ur
samtal bland de döda", en mycket välgörande
och pricksäker sak, speciellt avsedd för
människovänner och utvecklingsoptimister. Den är
som ett saltvattensbad i september. Sir Arthur
Conan Doyle för oss till de översta luftlagren
och låter oss möta en fruktansvärd polyp i
"Luftdjungelns fasor", och samme författare
tränger ned i jorden genom ett djupt schakt
för att irritera planetens hjärnbark ("När
jorden skrek"). Det är också en rätt kuslig
historia. Vid sidan av Mark Twains
himla-besök är nog H. G. Wells’ "Æpyornis-ön"
samlingens roligaste. Den handlar om en man som
hamnar på en atoll med ett ägg ur vilket en
jättefågel kläcks fram. Wells’ kvickhet och
pojkhumör kommer här fram i precis lagom
stora doser. Som kontrast till Wells’ historia
kan man ställa Edgar Allan Poes bekanta "En
nedfart i malströmmen", ruggig och suggestiv
som allt han har skrivit.
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>