Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
uppvaktad ty det finns skrymslen i mammas
natur som djupt tilltalas av dylikt." Den
stillsamma flickan som på bjudningar satt tyst och
ritade kunde efteråt anteckna: "Damerna förde
en bildad, stundom själfull konversation om
sömmerskor, hårfrisörskor, ohyra och
barnsängar." Emellertid trivdes Harriet i sin
mång-förgrenade släkt med dess anglosachsiska
inslag — en lustig familj där envar går sina
egna vägar, skrev hon om Löwenhielmarna.
Släkten omgav henne skyddande, och hon bröt
sig aldrig ut ur den. Men den var också hennes
last, hade samband med det i hennes liv som
blev förkrympt och outvecklat. Släkten, det är
"de krasse, förkrumpne och sene att tro" i
dikten om den lyckoskjutande drontjägaren.
Över upptakten till Harriet Löwenhjelms
korta liv är det något särdeles festligt,
överdådigt, muntert och lysande. En fanfar mot
horisonten: Tally-hoo, tally-hoo, vilket nöje!
Ur barndomens snillrikt fantasifulla lekar växte
hennes konst organiskt fram; den sög näring
ur spexlynne, vitsighet och fantasteri. Men
också med naturen och det folkliga och
trosvissa var Harriet förbunden med äkta trådar.
Djärva färgklickar gav resan till Ceylon, då
sinnena drack in exotism och tropikglöd.
Överhuvudtaget tycks sekelskiftets tid liksom
miljön — rofullt familjeliv i huvudstaden och
långa, obundna somrar på svenska
herrgårdar — ha varit gynnsam för utpräglingen av
en artistisk och personlig originalitet som
Harriet Löwenhjelms. Dessutom hade hon en
tjusarförmåga som gjorde att hon överallt
— i skolan, på seminariet, i målarskolorna —
tilläts ställa sig vid sidan och utanför som
barn och som "hoverande" gycklare: på det
sättet kunde hon hålla sin egen långsamma takt
och ur vetandet inhämta den lilla detalj som
var nödvändig för henne och suveränt strunta
i resten. Samtidigt inträngde hon grundligt
och självständigt i andra kunskapsområden.
Vad som imponerar och överraskar i biografin
är skärpan i Harriet Löwenhjelms intellekt,
lika påfallande som sinnenas originalitet. Varje
rad av hennes hand är stämplad
oefterhärmligt: "Gick till fattigstugan där målar-Augusta
dvaldes i ett dike, sköljande en potta. Hennes
ansikte var hemskt blekt."
"O, hur kunna människors barn vara så
dumma att de tro att en sak förhåller sig så
som de berätta den, står det i Tusen och en
natt..." Så lydde en av Harriet Löwenhjelms
dagbokssatser. Med fin uppmärksamhet har
Elsa Björkman tolkat hennes
Kierkegaards-volymer och talrika dagböcker. Hon var
förtegen om allt väsentligt och skrev med kostlig
pregnans och esprit främst om adiafora och
livets förvisso icke oviktiga bakgrund. Men de
tunna blyertsstrecken i Kierkegaard och en
och annan teckning i dagboken — en knotig
hand som griper om ett galler eller en
kroppsställning uttryckande olidligt tvång — kan
säga mera och något annat än texten. De
mörka molltonerna i hennes dikt var
föregripna innan något verkligt allvarligt hade
hänt henne. Någon fördold tragik har väl
funnits i Harriet Löwenhjelms liv, men hennes
biograf känner inte tiden vara mogen att röra
vid den. Det hörs ju tonfall av hopplöshet, av
resignation i hennes ovärldsliga stämma. Vad
som dock alldeles tydligt har verkat ödesdigert
var att hon underkändes vid Akademin där
hon studerade. Hon blev slagen på sitt eget
område och stäcktes i sin ärekära önskan att
"göra något av sig". Hon kom inte igenom
passet till vuxenhet. Möjligen krymper hon
något i dimensionerna för våra ögon. Eller
kanske riktigare: svagheterna i den ombonade
miljön träder bjärt i dagen.
Sjukdomen blev något av en lättnad. Bakom
sanatoriets törnrosahäck, inför den allvarliga
döden mognade Harriet Löwenhjelms konst.
Dikterna fick sin djupa, från botten kommande
upprördhet och teckningarna sitt gåtfulla
fjär-ranvärldsljus. De utsökta illustrationerna visar
att Harriet Löwenhjelm lika mycket hör till
konsthistorien som till litteraturhistorien.
Dikterna lämnas i biografin mest okommenterade,
men man får till exempel ett livfullt porträtt
av den som var förebild till sonetten "Madame
är död och ligger blek i sängen". Det var en
dansk Kammerherrinde som skaldinnan
karakteriserade som "grönblek, mycket smal, mycket
sportspänstig och ganska sinnlös". En overklig
Aubrey Beardsley-figur.
I Elsa Björkmans osentimentala grepp och
dokumentens fylliga belysning blir gestalten
Harriet Löwenhjelm vinnande och patetisk,
övertygande lik sin konst. Man tycker mycket
om henne och är kanske till sist böjd att gråta
en tår "för så trista fakta". Men humorn är
ändå ledmotivet i vad hon har skapat. Humor
och poesi omfläktar allt som satts på pränt av
denna kierkegaardian och fromma gycklare,
som av en skarpsynt iakttagare en gång
träffande karakteriserades som "rörande och
briljant". Margit Abenius
139
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
