Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Lisen Svanström, påvisar de primitiva dragen
i Gamla Testamentet, bryter staven över de
egna stamförvanternas ovilj a mot kristendomen
och inskärper, att evangelium är formera än
lagen. Gentemot den älskade men allvarligt
oroade fadern, som var fritänkare och ateist
av gamla stammen, utvecklade han ytterligare
dessa tankegångar samtidigt som han lade
i dagen sin sorg över den egna bristen på tro.
Med klar historisk insikt urskilde han hos
Kristus anknytningen till de judiska
profeternas linje, och med vackert ungdomligt
allvar förklarade han, att religion inte fick
eller kunde vara en fråga om yttre seder, lagar
och bruk utan "för dem som tror en livsmakt,
som omfattar hela deras liv och deras tankar".
Så nära kristendomen skulle Levertin bara
komma en gång till många år senare, i Briigge
1894, och även då stod en kvinna bakom ehuru
på rakt motsatt sätt, men han värjde sig då
mot den egna känslomystiken och mot den
allians som ingåtts mellan den katolska
mystiken och reaktionära tidstendenser.
Av vida mindre intresse äro breven från
utlandsvistelsen 1889—90 med deras myckna
familj edalt och otaliga notiser om hälsa,
väderlek och kurgäster. Samarbetet med Heidenstam
var i huvudsak känt förut. Då det så ofta talats
om att Levertin var välbärgad, måste
emellertid den feluppgiften kraftigt dementeras. Han
var själv föremål för välgörenhet, och det var
endast tack vare familjen Svanströms
frikostighet som han fick möjlighet att sköta sin hälsa.
I vad han skriver om denna
kristligt-konserva-tiva familj röjer sig en viss ångerköpthet över
att under hustruns livstid inte ha uppträtt med
tillräcklig tolerans och hänsyn mot hennes
anhöriga. Den lilla litteraturhistoriska
upptäckten kan utläsas ur breven, att det ligger
något av den forne åttiotalsrabulistens avbön
mot den döda hustrun och hennes familj i den
sympati och förståelse varmed en liknande
krets människor skildrats i "Livets fiender".
I det sammanhanget kan man notera hans
ambivalenta inställning till arbetarrörelsen.
Den 9 maj 1890 skriver han och önskar all
framgång åt arbetarnas rättvisa sak, och med
flertalets makt skola de segra. Men han
erkänner sig också tillhöra en äldre tid, fruktar
att segern skall medföra ofrihet, Bergets
giljotinering av girondisterna, representerade
av Branting; segern skall också bli de
obildades. Kulturaristckraten med sin resignation
— å egnas vägnar och, vad värre är, också
å andras! — var färdig! Holger Ahlenius
KRING GEIJER OCH
UPPSALA
Två släktled berätta. Erinringar omkring Erik
Gustaf Geijer av Anna Lisa
Liljebjörn-Geijer och Agnes Geijer-Hamilton.
Utgivna genom W. Gordon
Stiernstedt. Bonniers
1947. 10:—.
"Mitt stora fel har varit att på jorden vilja
bygga mig himlar och hava människor till
avgudar", säger Anna Lisa Liljebjörn-Geijer
på ett ställe i sina anteckningar, och detta
ärliga och klarsynta uttalande, som är gjort
på hennes ålderdom, efter Geijers död, kastar
ett skarpt ljus över hennes förhållande till
maken i synnerhet och till omvärlden i
allmänhet. Uppfostrad i tidens stränga anda och
avskild från all "flärd", alla möjligheter att
utveckla sina naturliga anlag för koketteri,
fäste hon redan som mycket ung flicka sina
känslor vid den redan smått berömde
studenten, och de långa skilsmässorna under den
sjuåriga förlovningstiden bidrog väl till att
höja glansen kring hans gestalt, en glans som
knappast fördunklades då hon några dagar
före det äntliga bröllopet upptäckte den famösa
röda plånboken med Amalia von Helvigs brev
till Geijer. I stället för att lasta sin trolovade
för en otrohet, som i varje fall tycks ha legat
helt på det andliga planet, anklagade hon sig
själv för otillräcklighet, och denna känsla av
underlägsenhet eller, för att tala modernt språk,
detta mindervärdeskomplex satt kvar som en
mer eller mindre kännbar tagg under ett för
övrigt långt och lyckligt äktenskap. Geijer var
och förblev under alla skiften hennes gud. Man
kan visserligen inte anklaga henne för att dölja
eller blunda för en eller annan liten svaghet
hos honom, men hon gör dem snarast till
förtjänster, och i hennes ögon är han inte bara
en ovanligt god, ja, ädel människa utan en
fullkomligt helgjuten personlighet.
Så litet vet man om en människa efter tjugu
års äktenskap!
Det undgick henne visserligen inte, att Geijer
efter "avfallet" blev mera öppenhjärtig, men
ingenstädes i hennes anteckningar om maken
finner man någon antydan om, att hon, vare
sig förut eller senare, uppfattat den "bulnad
i själen", som han avslöjade under ett samtal
med Sophie Nordenfeldt. Det frapperar en
därför, när Geijer i ett brev till sin hustru
(1841) skriver:
141
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
