Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ting i häftig ton, omedelbart innan det skedde
gick han upp i bostaden och bad den intet ont
anande dottern om förlåtelse för sin häftighet.
Det är ett patetiskt öde som skulle passa på
scenen, en makaber swedenhielmare genom
huvudpersonens fullkomligt mastodontiska
mänsklighet. Volymen om B. R. Haydon gör inte detta
öde någon rimlig rättvisa, det är en slarvigt
hopkommen materialsamling i en översättning som
är ordagrann just där den inte skall vara det,
så att "linjeskepp" blir "fartyg i linjen" eller
"slagskepp" etc. Dess öde kommer väl att bli
att som Da Ponte hamna i
realisationskatalogerna under rubriken "Berömda memoarer",
i sanning ett öde värdigt Haydon. Med
Engströms gamle major som såg en fotvandrande
student släcka törsten vid pumpen kunde man
utbrista: "Där gick mycken och god törst
förlorad!" Ändå ger boken behållning — tack
vare originalet. Gunnar Ekelöf
REALISM OCH PUBLIK
Axel Sjöblom: David Klöcker Ehrenstrahl.
Allhem 1947. 21:—.
Anna-Stina Bergman-Hals: Joseph Wilhelm
Wallander. Allhem 1947. 21:—.
Sixten Strömbom: Hugo Birger. Wahlström
& Widstrand 1947. 25:—.
Manne Hofrén: Per Ekström. Norstedts 1947.
20:—.
Det borde inte dröja länge förrän det görs
en historisk översikt över publikens både
inspirerande och kvävande intresse för konsten;
en undersökning av publikens omfattning och
sammansättning, dess olika nivåer mellan
in-telligentsian och reaktionens ankarbotten och
av dess instrument för maktutövningen, vilket
nästan alltid är penningen men lika ofta har
en ideologisk överbyggnad som är si eller så.
Man skulle kunna få en sammanhängande
skildring av konstnärens och konstens mer
eller mindre illusoriska frihetsmarginal under
olika tider. En sådan översikt skulle vara
aktuell inte minst nu när frågan om konstens
sociala relevans är viktigare än någonsin.
I konstlivets inre cirklar grubblar man över
konstens räckvidd, hur långt ut konsten kan nå
men också hur långt in i konsten det icke
konstnärliga livet når. Det är inte bara fråga
om konstens spridning till en största möjliga
och hittills missgynnad allmänhet. Det är fråga
om en bildspråkets egen förtroendekris.
Bildspråket är komprometterat i felaktiga
sammanhang, av förbrukade ideal, och nu gör man
i ateljéerna, låt oss säga, sociala
hållfasthetsprov med ett nytt och renare bildspråk, och
nu är det inte längre de klassbetingade dragen
som i första hand är de avgörande utan de
psykologiska betingelserna hos den sociala
faktorn. Konstnärens frihet blir naturligtvis
här en tämligen komplicerad sak. Vi befinner
oss i någon mån vid slutet av den
singul-jära konstnärspersonlighetens
självtillräcklighet, som romantiken skapat och står vid den
stimulerande men farliga begynnelsen av en ny
dogmatik beträffande konstnärens
återinord-nande i samhället. I detta sammanhang skulle
det alltså vara mycket roligt att följa en analys
av hur mycket som är social relevans i äldre
perioders konst, en analys av konsten som
likhetstecknet mellan konstnärsfrihetens minus
och pius.
Det är ju framför allt i förhållandet till
realismen publiken givit uttryck åt sitt
dubbelverkande herravälde, det är där konflikterna
har tillspetsats. Å ena sidan önskar den
realism för att kunna tillfredsställa
igenkänningsbehovet, å andra sidan hämmar den sådan
realism som skulle kunna fordra ett
engagemang utöver de egna intressena, eller också
hämmar den realismen genom att fordra
den överkompenserad i orealistisk stil. Redan
Ehrenstrahl kom i klämma här. Han var en
ganska oproblematisk produkt av den tid, som
bringade till fullbordan två helt skilda
intressesfärers stil, det italienska apoteosmåleriet och
den nederländska borgerliga realismen. Han
kände inte stridigheten i dessa motsatser utan
förenade dem med en smartness som för övrigt
var allmän på många håll under 1600-talet och
som kanske är lättförklarlig i denna
ståndsväxlingens rusningstid. För en sentida skär det
desto mer i den osmälta blandningen av de
ibland riktigt karakteriserade ansiktena och
den slappallegoriska kurvaturen i övrigt.
Numera vill man värdera honom i synnerhet för
det realistiska i hans måleri, i ansikten, i några
genreporträtt och i djurbilderna. Det är
emellertid betecknande att det inte alls roade
Ehrenstrahl att måla dessa djurbilder, de beställdes
från högsta ort som porträtt av det kungliga
villebrådet och svarar alltså till sin funktion
närmast mot senare tiders uppstoppningar.
Ehrenstrahl hade realistisk talang, men han
värderade den föga; det finns föga realism
i hans ogemytliga estetiska program:
5 BLM 1948 II
145
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
