Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
rika material av skisser och mindre arbeten,
som han sammanfört och som bättre än de
stora sakerna försvarar Birgers rykte som
rutinerad och snabbt känslig målartalang.
Manne HofrÉNs bok om Per Ekström har
samma kvaliteter som Strömboms, väl avvägda
omdömen och mycket lite löst prat. Däremot
har förlaget hållit den snålt. Färgbilderna
saknas, och svartbilderna är nästan alla små
och sotiga; man har svårt att följa med i
skildringen av ett måleri, där så mycket hänger
på valör- och toucheegenskaper. Här skulle
behövts helsidor och helsidor med detalj utsnitt.
Sven Alfons
FILMENS TVETYDIGHET
Gerd Osten (Pavane): Det förlorade
paradiset. KF:s bokförlag 1947.
7:50.
Gerd Osten, mera känd under signaturen
Pavane, hör till den åtminstone i Sverige ännu
sällsynta typ av filmkritiker som försöker se
längre än till det som direkt sker på den vita
dukens yta. Varje film kan uppfattas på ett
dubbelt sätt, dels för vad den utvändigt och
uppenbart är, dels för vad den mera oavsiktligt
och omedvetet uttrycker. Att det senare
synsättet är det ojämförligt intressantare behöver
knappast sägas. Åskådaren får då användning
för sin medskapande fantasi, han blir på ett
aktivt sätt delaktig i filmen och kan tolka den
inneboende symboliken med hjälp av sitt eget
innehåll. Inte som målmedveten konst utan
som omedvetet utlopp för massans liksom för
individens impulser har filmen sin egentliga
betydelse.
Pavane har alltså blick för vad som ligger
bakom filmen, både psykologiskt och tekniskt.
Hennes starkt personliga filmreaktioner
förenar sig med en analysbegåvning som ofta
verkar träffsäker, ibland mera provokativ.
Hennes kännedom om de olika insatserna i
filmens kollektivresultat är henne till god hjälp
vid den teknisk-artistiska bedömningen. Någon
gång kan hon kanske göra intryck av att veta
för mycket: hon förleds då att övervärdera
vissa inslag och trasslar in sitt omdöme i
specialistjargong. Men det är närmast ett slags
överkvalificeringens avigsida.
De sexton korta filmuppsatser Pavane nu
samlat i bokform ger visserligen bara en
flackande och ofullständig belysning av det
aktuella filmfältet, men slår i flera fall ner på
väl valda punkter. Boktiteln "Det förlorade
paradiset" syftar både på naturens värld och
på barnens, två områden som Pavane vill
hänvisa filmen såväl som människan till, för att
de där ska återvinna något förlorat: den
oförstörda instinkten, den enkla väsentligheten.
Hon finner åtskilligt av dessa egenskaper i
Sucksdorffs kortfilmer och lovordar dem
välförtjänt för deras sätt att "överraska livet",
att osentimentalt berätta om kretsloppet av
födelse och förintelse i naturen. Som "den
fattiges kapital" betecknar Pavane
barndomsminnena, det förflutna, som ingen kan beröva
en och som många filmer flyr till på ett fullt
försvarligt sätt. Hon skiljer nämligen på en
falsk escapism och en berättigad, den förra
oftast förljuget amerikansk, den senare född
ur franskt verklighetsbetryck.
En stor del av den franska filmen har dock
alltjämt sin styrka i det absoluta accepterandet
av verkligheten, därvid också av sinnligheten.
Engelsk film lider däremot främst under en
puritansk försakelsemoral som gör den
psykologiskt blind i avgörande ögonblick. Pavane
kritiserar, utan tvivel med betydligt
berättigande, även en så förtjänstfull film som
"Kort möte": den erbjuder inte åskådaren
någon lättnad, han får inte ens på film
uppleva att man kan handla känslostarkt och fritt,
han blir bara bestyrkt i sin egen livsskräck.
Sen kan man naturligtvis invända att denna
film vill vara just ett stycke realism, inte ett
mellanting av frigörelsepropaganda och
utopisk önskedröm.
Inom amerikansk film är Pavane särskilt
intresserad för de kriminalfilmer som rör sig
om "något annat": Dmytryks förtvivlade
handlingsromantik, Siodmaks framställningar av
"mördaren inom oss", Premingers neurotiska
kvinnoporträtt i "Laura", "en mannekäng på
jakt efter sin själ". Ondskans och brottets
lockelse för åskådaren framträder som "en
demaskering vid midnatt", biografens mörker
tillåter en identifiering mellan brottsling och
åskådare. "Är det inte när allt kommer
omkring en fiktion att det är idyllisk
husmanskost kryddad med platonisk kärlek publiken
vill ha?" frågar sig Pavane. "Innerst inne vet
publiken mycket väl vad den vill se, men som
regel torde producenterna hittills underskattat
eller icke anat den roll demaskeringen vid
mörkrets inbrott spelat." De som beklagar sig
mest över rysligheterna är förmodligen de som
upplever dem starkast men värjer sig från att
erkänna det genom omedveten förljugenhet
inåt och aggressivt avståndstagande utåt.
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
