Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
"Det är i bildens kraft filmens betydelse
ligger", konstaterar Pavane med rätta efter att
ha sett om några av de främsta svenska
stumfilmerna. En experimentfilm som den
amerikanska "Lot in Sodom" från trettiotalets
början karakteriserar hon klokt: en "flod av
fotograferade impulser" som med sin
stiliserade symbolism bär fram ett ömtåligt men
angeläget ämne. Pavane är förhållandevis
kritisk mot Cocteau för att han låtit sin mytpoesi
förvanskas i filmateljéerna, hon är älskvärdare
mot scenarioskribenten Prévert men påpekar
dennes svaghet för kitsch (en jämförelse med
hans tryckta lyrik kunde ha varit intressant).
Liksom så många andra tycks mig slutligen
Pavane överskatta frihetsfilmer som "Sista
chansen" och "Öppen stad": jag tror inte att
deras frihetspatos så värst länge kan bära upp
den alltför reportagemässiga formen.
I sin helhet är Pavanes filmbok synpunktsrik
och välformulerad, koncentrerad och åskådlig,
fri från den allmänna svada som ämnet så ofta
brukar förleda till. Artur Lundkvist
KORTARE ANMÄLNINGAR
Fritz Stenlund: Svarta gatan. KF:s
bokförlag 1947. 4: 50.
Fritz Stenlund har tidigare utgivit "Jag var
naken", en konstlös och uppriktig berättelse
om en frilansskribents svårigheter i
depressionens Stockholm. Efter att ha utgivit en rad
amatörpjäser återkommer han nu med en
novellsamling, som hämtar sitt motiv från
industriarbetarlivet i en mellansvensk
småstad vid sekelskiftet. "Svarta gatan" innehåller
ungefär samma ingredienser som en lång rad
arbetarskildringar från tiden före de stora
sociala reformerna, — usla
bostadsförhållanden, rättslöshet gentemot arbetsgivaren, superi
och allmän otrivsamhet i ett illa organiserat
samhälle. Något nytt har väl inte Stenlund
avvunnit sin miljö, men det finns över de flesta
av berättelserna en personlig ton. De ger
uttryck åt en illusionslös syn på människorna,
förenad med en viss tolerans. Om man frånser
några små fina skisser ur en arbetarpojkes liv,
handlar de flesta novellerna om människor,
som försöker bryta sig ur sin vanda miljö.
Ibland går det. Stenlund skildrar flera äkta
män, som bryter sig ur den järnring en
ordentlig och överambitiös hustru slagit kring dem,
som återgår till kamratkretsen eller den mer
äventyrliga erotikens frihet, och han betraktar
dessa utflugna, något ruggiga fåglar med stor
sympati. Men han ger också exempel på
motsatt resultat av flykten från vardagen:
period-suparen Berglund går totalt till botten när han
flyr till Stockholm undan hemmasamhällets
krav, och när bröderna Andersson blir rika
karlar genom en lotterivinst slutar deras
harmoniska förhållande i en tragedi. Fritz
Stenlund uppställer inga teorier om hur man skall
bete sig för att göra tillvaron dräglig, han
nöjer sig med att anspråkslöst konstatera att
den är komplicerad och ofta mycket svår att
uthärda. Åke Runnquist
Arnold Rörling: När sol går upp. Folket i
Bild 1947. 3:25.
Arnold Rörlings tredje roman handlar om
en lantarbetare, som gifter sig till en gård, och
om hans försök att bevara sina socialistiska
idéer och sitt individuella tänkesätt fast han
blivit egendomsägare och medlem av en klass
med konservativa idéer. Under en kris i
hemmet lånar han sig till redskap åt en
dyrtids-jobbare, men trots att han klarar sig bra bland
rävaktiga affärsmän återvänder han till jorden
och hustrun. Rörling har förmodligen velat
visa idéernas relativitet i verkliga livet, den
unge bonden håller med en viss butter envishet
fast vid sina åsikter, men överger dem ändå
ganska lätt när omständigheterna föranleder
det. Att sådant oftast går till utan större yttre
kriser kan man nog tro, men författaren lyckas
ändå inte visa så pass mycket av motiven till
sin huvudpersons handlingssätt att detta får
en ordentlig förklaring. Även förhållandet till
hustrun är en smula vagt utfört, trots att vad
som kommer fram under berättelsens gång ter
sig rimligt nog. Rörling använder denna gång
en rätt knapp, antydande stil, men han har inte
lyckats göra den så laddad som varit
nödvändigt för att det outsagda skulle ligga
åtkomligt i det sagda. Åke Runnquist
Robert Bruce Lockhart: Nu kommer notan.
Översättning av Nils Holmberg.
Tiden 1947. 13: 50.
Bruce Lockhart förtäljer i denna bok om
sina erfarenheter som propagandaman under
kriget. Han anställdes 1940 vid det
brittiska informationsdepartementet som
sakkunnig rörande slaviska folk och fick
Sydösteuropa anvisat åt sig som sin speciella domän.
I verkligheten kom han att specialisera sig på
tjeckerna, och en tid tjänade han som för-
149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
