Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
skogslandskap med jägare och djur, Carl
Larssons hembilder, några av Zorns dalamålningar,
framför allt "Midsommardans", eller
Wilhelmsons oemotsägligt sanna framställningar av
värmländsk och bohuslänsk befolkning
någonsin skall städas undan till det svenska
medvetandets vindskontor. Rent konstnärligt
utvecklingshistoriskt besitter de ingen slående
egenart, men som uttryck för i svenskt väsen
djupt förankrade genuina personligheter gör
de det i högsta grad. Att lägga t. ex. Carl
Larssons akvareller under det konstteoretiska
mikroskopet och kritisera dem som färglagda
linjalritningar är att inte se skogen för bara
trän. Den som säger att det inte är bildkonstens
uppgift att på detta sätt berätta idyller för barn
och vuxna får svara på frågan hur det eljest
skulle ha gått till att åskådliggöra just detta
innehåll, där varje detalj, varje liten pinal
är av betydelse för helhetsintrycket. Man kan
naturligtvis vidare tänka sig mera måleriskt
spännande saker än Wilhelmsons nyktra
allmogeskildringar, men från konstnärens
förutsättningar att ge en i möjligaste mån ärlig
verklighetsbild finns det ingenting att lägga
till eller dra ifrån. Denna verklighet hade inte
kunnat återges lika oemotsägligt med andra
medel. Och det var viktigt att den gavs.
Som det minst tidsbundna på utställningen
och som det artistiskt mest fullödiga efter
dagens begrepp framstår enstöringen Aguéli,
som kommit med därför att han gick på
Konstnärsförbundets skola och senare ett slag hade
Wilhelmson till lärare. Men Aguéli bryter sig
helt ut ur den speciellt svenska
konsttraditionen. Som det mest tidsbundna, om man
bortser från en del epigoner, framstår Eugène
Janssons blåmåleri, som när det
sammanförs i större mängder blir tröttande
monotont. Kreuger är ett annat exempel på en högt
begåvad målare som körde fast i ett maner,
som kan bli så påträngande att det som en
barriär stänger åskådaren ute. Kreuger var
både en utmärkt målare och en stor dekorativ
tecknartalang, felet var att han ville vara bägge
sakerna på en gång. Detsamma kan väl sägas
om Carl Larssons senare måleri, men här
tillkommer en personlighetens originalitet och
charm som avväpnar kritiken. Det är när
denna charm blir för medvetet tjusig och
svajig som det slår slint.
Zorn var också starkt medveten om sina
företräden och blir gärna skrytsam i sin
pensel-föring. Det är svårt att finna en Zornmålning
som inte innehåller döda partier av ren
rutin-flotthet, men alldeles intill kan man hitta de
underbaraste detaljer som Manet eller Bonnard
inte skulle ha behövt skämmas för. All flotthet
är däremot utrensad ur Liljefors’ djur- och
landskapsskildringar, där det artistiska kommit
med på köpet, därför att målaren råkade vara
en så ypperlig konstnär. Om Karl Nordström,
som dominerar utställningen kvantitativt, kan
man kanske i motsats säga att han genom vilja
och personlighet blev en större konstnär än
enbart hans rent artistiska begåvning skulle
ha räckt till. Han var inte någon god kolorist
och hade alltid svårigheter att komma till rätta
med de gröna tonerna, vilket märks tydligare
när han överger skymningsmåleriet. Den
personliga kulturen är det också som gör prins
Eugens 90-talsmålningar till centrala uttryck
för periodens färgdiktande. Konstnären sög åt
sig intryck från olika håll bland sina
självständigare kamrater, men i benådade
ögonblick ("Molnet" och "Det gamla slottet")
fungerade han som ett slags identificator för
hela tidsströmningen. Carl Wilhelmson hör till
dem som framträder starkast på utställningen,
särskilt med sina folklivsbilder från 90-talet,
i vilka man lätt finner anknytningar till norskt
måleri, särskilt Krogh. Det är ett slitstarkare
måleri än Zorns och Carl Larssons, även om
det inte bländar och charmerar. Hos de
ungefär jämnåriga Herman Norrman och Osslund
slås man av den inbördes likheten, men på
denna utställning är det Norrman som nog
framstår som den gedignaste.
Det sätt på vilket Sixten Strömbom ordnat
utställningen förtjänar det största erkännande.
Den inledes av en pedagogiskt upplagd sal,
där Konstnärsförbundets stilsträvanden sätts
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
