Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Stina Aronson: Fotot. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STINA ARONSON
FOTOT
Han var småväxt, men han kom av en frisk
släkt. Ansiktet var platt och rundlagt. Ett tunt
hårknoller växte i en krans kring skulten. Det
gav honom tycke av en liten munk, helst som
arbetskläderna var för vida och säckade sig
på honom.
Omdömet om honom var att han var
efterbliven. Några log och sade att han var en tosk.
När nordvästen blåste tog han en omväg i lä,
men han reflekterade inte över vädret. Han
längtade inte till sommaren heller. Men sin
frikväll såg han fram mot med en snål, slug
glädje. Då spottade han av förväntan. Eller
rev sig ett tag innanför skjortan, där nånting
svarade och var i maskopi med honom. Hans
kinder var blanka och skära som han stått
i eldsken. Han hade ljusa ögon, en smula
uppspärrade av sin egen tomhet. Det fanns mindre
spel i dem än i en trött hunds. Hans
uppmärksamhet var av det lyssnande slaget, kanhända
hans hörsel inte var den bästa.
Om han mötte främlingar höll han andan
och vaktade på sig själv. De flesta gick förbi
utan att lägga märke till honom. De hade
bråttom upp till den vackra utsikten. Men
efteråt kunde hans bild dyka upp i minnet som
något av vikt man måste ta igen. Då vände de
sig om. Panoramat med det kullriga fjället
dimmade sig bakom dem.
Hans dopnamn var egentligen Frans. Han
fick det i arv efter en död broder att bära för
den okända lilla själens räkning. Men
föräldrarna och syskonen kallade honom alltid
Frånse. Även byfolket sade: det hörs vara han
Frånse! när han bar svartskorna som knarrade
till söndags. Och som Frånse gällde han i det
tysta inför sig själv. Inte som den tålige Frånse
eller den besvikne Frånse eller Frånse med
planer för morgondagen. Bara som Frånse.
Bara som ett fotfäste och inget mer.
Höst-sommarn, snövintern och vårfloden kom utan
att han en enda gång jämförde sitt eget öde
med andras. Om någon sagt honom att han
hade ett öde, skulle han rodnat och fattat det
som drift. Myggplågans tid följde, men Frånse
hade det lätt. Hans blod försmåddes av all
sorts ohyra. Han gruvade sig inte. För honom
var varje ny morgon ett stumt perspektiv,
som öppnade sig på egen hand allteftersom
dagen led.
Det hände att frågvisa kvinnor försökte
pumpa honom om hans håg och framför allt
om hans ålder. Ty hans närhet verkade inte
på dem som andra mäns, så att de fnittrade
och pressade ihop armbågarna framför bröstet.
På något vis gäckades han med dem. Han gav
svar på sitt sena norrbottensmål. Han talade
det inte med tungspetsen utan med de våta
köttkuddarna bak i gommen.
— I jär arton år, jär i, sa han.
De tvivlade:
— Nog måste du vara mer!
Ty de synade honom och såg att han
hade en gles skäggbotten kring hakan. Men
stråna var inte späda och blanka som på en
yngling.
— I jär arton, mumlade Frånse. Men i
verkligheten hade han fyllt de trettioåtta, och hans
mor hade snart fyrtioåriga knutar av variga
åderbråck som minne av hans födelse.
Kvinnorna höll hans prat för nojs och stötte
i varann att vara beredda på mer än ett
ordbyte. Eller de förde ut håret med händerna
som till en bädd under nacken. Men han ville
dem ingenting. Han svamlade inte som karlarna
om lördagskvällen för att egga upp kättjan
i dem. Vad hans mun sade, det godtog han
själv och hade frid med. Tårarna i hans ögon
176
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
