Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Ivar Lo-Johansson: Monism och esteticism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MONISM OCH ESTETICISM
dem i verkligheten betyder livhanken. Det låter
vackert. Men det är omöjligt att utan löje
jämföra gasellen med en modern estet. Den
moderna esteten har tappat förbindelselänken
mellan nytta och skönhet för längesen, och
hoppet har för honom blivit huvudsak. Esteten
hoppar utan att det finns något dike.
Det beror på att de som främst skapar de
gagnlösa, estetiska konstverken — liksom de
som främst njuter dem — är personer som
kommit längst bort från förbindelsen med
livet, med ändamålet. Det är en narkissisk
uppfostran som skapar en estet. Det är
bortskämd-het som möjliggör esteten. Det är ofta en
bräcklig konstitution, en skör livsstil, som gör
en estet. Det är en individualistisk, livsskygg
inställning till omvärlden som är orsaken till
att en mänska flyr från det förutsättningslösa
livet och kastar sig i armarna på den
förutsättningsfulla esteticismen. Det är just rotlösheten
från andra, det ensamma själstillståndet, som
skapar förutsättningen för den esteticistiska
livsinställningen.
II
Man tror att det inte finns så många riktigt
renodlade esteticister i den gamla bemärkelsen
kvar, men det gör det. Folk som upplevt nazism
och två världskrig är ändå
hundraprocents-esteter. Eller just därför är de det, säger de.
I litteraturen — som vi här närmast uppehåller
oss vid — är flertalet både författare och
kritiker esteter, fast själva ordet "estet" kommit
att bli ett skällsord, som tillochmed de själva
använder som ett sådant.
Jag menar inte att alla romaner och
diktsamlingar som kommer ut är först och främst
estetiska verk. Den såkallade "sociala"
romanen försöker bryta med föreställningen att dikt
främst bör vara vacker. Men atmosfären i
litteraturen är fylld av en estetisk trånad, så att
nästan alla går och suktar och tittar mot
horisonten, ifall inte ett verk med enbart estetisk
mening (ett vackert moln som inte innehöll
regn) händelsevis skulle komma opp där.
När en roman inte passar in i någon förut-
varande estetisk ram för romaner, brukar den
kritiseras och kallas för en dålig roman. Om
den är tillräckligt slagkraftig, skapar en sådan
roman en tillåtelse för romanen att
undantagsvis se ut också på det viset. Nästa roman som
liknar den föregående brukar då i allmänhet
om än motvilligt accepteras som roman, därför
att det finns ett prejudikat att falla tillbaks på.
Förstlingsverket får emellertid alltid utföra ett
röjningsarbete, som just därför att det är ett
svettigt arbete ådrar sig estetens misshag. Hur
ofta detta sker bevisar hur pass talrika
este-terna är hos oss.
"Den illusionslösa dikten", som nu nästan
alltid beröms som ett rent konstverk, är den
där diktaren förklarar att det är ytligt,
illusoriskt att tro på något vad det än vara månde
utom det estetiska enbart, tro på till exempel
sociala framsteg, mänskors lycka,
arbetarrörelsen. Därför kommer också tendensromanen så
ofta i skottgluggen.
Vart den rena estetiken för diktaren har en
av våra estetiska poeter, Bertil Malmberg,
uttryckt på ett bra sätt i de fyra rader som utgör
hans dikt "Diktaren".
Det viner av pinande blåst i allén
— där skymtar en fågel, där vajar en gren,
där går en man med en korg torrt löv
under flygande hadessken.
Punkt och slut med dikten om den estetiska
diktarens situation. Men lyssnar man efter,
så märker man att det också för esteten är
alldeles omöjligt att inte tro på något alls.
Också den hundraprocentigt estetiska diktaren
måste tro på något. Han vill åtminstone tro
på sig själv, på att han uppfattar bilder och
känslor, kanske finare och bättre än andra gör
det. Han tror mer än villigt på sin värkande
tand. Han blir självupptagen.
Så finns det även diktare som inte alls
accepterar denna bild av diktaren. Det är sådana
som tror att dikten kan och bör vara annat än
"en korg torrt löv". Med dem kommer den
estetiska kritiken alltid i krakel. Att detta sker
i så stor utsträckning inför varje sådant verk
185
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
