Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Ivar Lo-Johansson: Monism och esteticism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
bevisar att majoriteten av kritikerna
fortfarande är renodlade esteter.
Det beror inte på att den författare som vill
något med sin bok i och för sig skulle
vårdslösa formen, men det han vill ha sagt spränger
ofta den godtagna estetiska formen, därför att
innehållet kräver sitt eget uttryck, och om
innehållet är ovanligt kräver det en ovanlig
form, som är innehållets.
Om en bok är utomordentligt slagkraftig
som tendensbok, som debattbok, och ändå är
skriven som en roman, hör det naturligtvis inte
alls hit om den uppfyller de förutfattade
estetiska kraven eller inte. Den har i så fall bildat
sin egen mest praktiska form. Det står kritiken
fritt att säga att den från vanlig gammaldags
estetisk synpunkt sett är en frånstötande roman,
men det kan därför inte sägas att den är dålig
som "roman". Detta är som syns motsatsen
till försvar för den dåliga romanen.
Äkthetskraven bör självklart strängt upprätthållas.
Men de litterära kraven är inte, som vi ska se
längre fram, alltid identiska med de
förutbestämda formella estetiska kraven.
Om en legendarisk, livskraftig person
berättas det att han redan som barn hade en så
stark livsväxt att han växte ur vaggorna innan
fadern hann få dem färdiga. När fadern såg
det snickrade ban en extra stor vagga. Men
när den var färdig hade det storvuxna barnet
redan hunnit växa förbi den, och han tog
vaggan på axeln och gick sin väg med den.
Så tar konstverket självt ibland den estetiska
vaggan med sig och går sin väg.
Men just det att kritikerna i sådana fall så
ofta bortser från innehållets krav och avsikten
i ett diktverk och istället sysselsätter sig med
formen, bevisar hur gott om esteter det finns
fortfarande, och det bevisar att, eftersom de
estetiska kraven för litteraturen hela tiden
skärpts, de nuvarande esteterna är långt mera
estetiska än de var någonsin förr.
III
Det fulländade konstverket får enligt
este-ternas mening, om man är riktigt noga, inte
innehålla annat än sig självt. Det bör vara
"intresselös gestaltning". Tillämpat på
litteraturen betyder det att ett verk som tjänar ett
yttre, nyttigt ändamål inte i den mån det
betjänar detta ändamål kan betraktas som
estetiskt. De estetiska yttringarna tjänar bara sitt
eget syfte, frigjort från den "främmande"
nyttan.
Blandformerna är naturligtvis i verkligheten
de vanligaste. Men eftersom vi här försöker
reda ut frågan teoretiskt, är det nödvändigt att
renodla ytterligheter och i viss mån röra sig
med generaliseringar. Utan dem kommer man
ingenstans. Det är då på sin plats att respektera
esteterna såpass, att man vill unna dem att
åtminstone föreställa sig möjligheten av ett
fullkomligt, estetiskt verk. Det är ett verk som
bör innehålla intresselös, skön gestaltning. Det
bör, enligt esteternas mening, vara fråga om
ett slags självtillfredsställelse. Det fullkomliga
estetiska verket bör vara onaniskt.
När termen "det estetiska konstverket" här
används, är det i fullt medvetande om att det
låter som en tavtologi. Men det kallas här så
som motsats till "det realistiska konstverket".
Det realistiska konstverket på den oestetiska
verklighetens grund, hur relativt och variabelt
det realistiska än måste betraktas, kallas här
också för ett konstverk. Fast det realistiska
konstverket väcker estetens motvilja, pläderas
det här särskilt för dess berättigande. Ett
riktigt uttryck för en tanke räknas i denna
framställning som konst.
I skapandet av det riktiga uttrycket delar
den realistiska konstnären med esteten den
estetiska skapelseaktens glädje. Det är samma
känsla av tillfredsställelse efteråt, som man
känner när man har vågat säga en sanning,
där lyssnaren väntat sig att man måste säga
en lögn.
Det kan antas att det estetiska skapandet
verkligen är autoteliskt — är ett självändamål,
en lekdrift, som så många konstnärer själva
framhåller att det är för dem — men konsten
blir då samtidigt att betrakta som
självtillfredsställelse, självförälskelse. Konstverket har ändå
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
