Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Ivar Lo-Johansson: Monism och esteticism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MONISM OCH ESTETICISM
ett ändamål, för skaparen själv. Detta ändamål
är utomestetiskt, utilistiskt.
Vi erkänner alltså, av hänsyn till esteternas
behjärtansvärda önskningar, att det finns
konstnärliga verk som saknar all annan
(hetero-telisk) nytta. Men de har dock haft en nytta:
skaparens egen glädje över att uttrycka sig
själv. Det är detta esteternas krav som gör det
estetiska verket onaniskt.
Nu finner man att det där med "glädje"
ifråga om estetiska verk är ett relativt begrepp.
Man kan också estetiskt berusa sig med, utom
med det sköna och sublima, med sorg, tragisk
poesi, mord, hemskheter av alla möjliga slag.
Esteterna skapar ju också — och gör det
mycket ofta — i högsta grad sorgliga och
tragiska verk. De är masochister och sadister.
De "hämnas" på verkligheten. Det är också
lekdrift. Det är också att uttrycka sig själv.
Man skulle här kunna dra en drastisk parallell
mellan esteten och begravningshyenan.
Begravningshyenan är fullblodsestet. Men hon gläds
ju bara åt det tragiska.
Nu är det emellertid inte alla estetiska verk
som vill vara sorgliga, utan istället vill vara
ideala. Det idealestetiskt högsta är naturligtvis
den sköna mänskan. När hon inte kan nås
i verkligheten, så gör man dikt av henne, konst,
en avbild, en imago. Därför blir också
avbilden, föreställningen, för esteten mer än
verkligheten. Esteterna blir verklighetseskapister.
Konsten blir vision, intuition, fantasi,
föreställning, framställning.
Konsten bör enligt esteterna först och främst
ha ett purt bildvärde, vara ren poesi, la poésie
puré. Det estetiska konstverket bör helst
innehålla bildens eller språkets rena idealitet. "En
själsrörelse innesluten i en gestaltnings ring,
där har vi konsten", enligt en av de mest
berömda estetiska teoretikerna (Croce).
"Den rena skönheten" är emellertid som sagt
svår att nå. När Rafael skapade sin "Galatea"
erkände han att han, då det var ont om så
sköna kvinnor, "följde en viss ingivelse", som
han fått. Esteten kommer lätt i klammeri med
verkligheten. Föremål värdiga det idealeste-
tiska finns inte. Ordet fiktion får här en
tvångsmening. Esteten måste oftast till vart pris
förvanska verkligheten för att skapa konst, och
därmed menas inte något så enkelt som att
förtäta, omgruppera, komponera verkligheten,
utan helt enkelt att bortse från den och ersätta
den med något han tagit enbart ur sig själv.
Det ligger därför nära tillhands för esteten
att skapa form för formens egen skull. Formen
föds ur formen. Lekdriften hos vuxna är inte
detsamma som lekdriften hos barn — barn
tror ändå för ögonblicket på att deras lek har
"nytta". De menar något med den. Samma
saker som för barn är naturliga är för vuxna
patologiska. Men här går likväl trettiårsmän
och -kvinnor, gråhårsgubbar och sammanbitna
damer, och berömmer sig av att skapa konst
på lekdrift. Och de blir i sin tur berömda och
allmänt aktade för det. Det är de som bildar
gruppen av esteter. Och esteter är härvidlag
de flesta konstnärerna. Esteterna är de som
hoppar utan att där finns något dike.
IV
Det finns troligen i hela världslitteraturen
bara tre—fyra romaner, och alla de andra är
varianter av dessa, omskrivna gång efter gång.
Oftast innehåller naturligtvis en och samma
roman samtliga. Men de tre är följande:
I. Romanen om jaget (den narkissiska,
monistiska romanen).
II. Romanen om madonnan (romanen om
den tillbedda, modern-älskarinnan).
III. Den sociabila romanen (den polyistiska,
samhälleligt inriktade romanen).
Det är ju en lustig tanke att vartenda ord
som finns i världslitteraturens främsta verk
också finns i det språkets ordbok, och att
ordboksförfattaren också skulle ha kunnat
sammansätta det litterära verket. Men det är
sammanställningen av orden som är det svåra.
Nu kommer exempelvis jagromanens och
madonneromanens författare och den sociabila
romanens författare nästan omedelbart i
rå-kurr med varann. Varför realisten blir sociabil
187
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
