Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Ebbe Linde: Lo-Johansson och Onan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LO-JO HANSSON OCH ONAN
eftersom hämningar överstrålar och har sina
allmänna faktorer, på det sexuella gebitet som
på andra. Lika litet som man det minsta
underlättar vägen till det andra könet genom att
bekämpa och hämningsbelasta onanin, lika litet
är det den yttre bristen på kontakttillfällen,
som orsakar sexualhämningarna. De komma
inifrån — antingen de nu bero på en
överstrålning av hämningen av den första libidobanan,
den mot modern, eller på något annat, på
tidiga traumatiska upplevelser, på avsättningar
som hela släktets historia och psykiska
situation har satt hos den enskilde
("Sexualhem-mung ist Schicksal") eller alltså, om så vore,
på narcissm. Ingen analytiker inbillar sig att
han är färdig med frågan om de mänskliga
sexualhämningarnas genesis, men däremot har
han klara bevis för att hämningar är ett ymnigt
faktum även hos personer som ha villiga
partners i mått och övermått. Självkastration som
slutlösning förekommer visserligen bara i så
svårt själsskadade fall att man har rätt att tala
om ren sinnessjukdom, och tyder då minst av
allt på narcissm, utan på långt mer radikalt
sexualhat. När Ivar Lo-Johansson för sin
huvudperson fram till en sådan klimax, begår
han sålunda inte bara det konstnärliga fel som
varje grov och otrolig överdrift innebär, utan
han antyder också att förutsättningarna hos
den figur han levt sig in i varit av annan art
än dem upphovsmannen själv genomskådat.
4
Är geniteorin hos Ivar Lo-Johansson
missvisande, så äro hans betraktelser över
litteraturen och naturkänslan snarast truistiska. Efter
allt uppseende och all hätsk polemik som under
detta århundrades första tretti år flödade över
Freuds tes, att konst och skönlitteratur
väsentligen äro libidosublimeringar, så hade man väl
föreställt sig att en och annan ännu kunde
tvivla på saken, men knappast att någon skulle
framföra den som nyhet. Skillnaden är bara
att Freud bevisade sin tes mycket grundligare
och att han aldrig var förmäten nog att stämpla
konst och litteratur för mindervärdiga, bara
för att de ha omedvetna rötter i könsdriften.
Det fanns för all del gott om motståndare, som
hade den känslan, och som därför också
intensivt opponerade mot tesen (ty människan är
ju en önsketänkande individ), men de
skönlitterära författarna själva visste bättre, annars
hade de väl ej mött de då nya teorierna med
så stort och allmänt intresse. Är det inte
tvärtom något trösterikt och sublimt i detta, att
defekt kan vändas i effekt — att egen
kärleksnöd på omedvetna vägar kan alstra
manifestationer, som dels lindra nöden, dels bevisligen
kunna bli till stor och skön hjälp också för
andra, liksom infektionen hos musslan alstrar
en pärla av ovanskligt värde? Inte gör det
pärlan mindre formskön, att den sprang ur
utläkningen av en sjukdomsprocess.
På samma sätt är det med den speciellare
satsen, att naturkänslan har erotiska rötter. Den
är lika gammal, lika välkänd, lika obestridlig
och lika litet avgörande för naturlyrikens
sociala funktion och skönhetsvärde.
Pubertets-mässig kan man ju kalla naturkänslan,
såtillvida som just denna associativa
affektförskjutning, från kärlek till intensiv naturupplevelse,
är särskilt starkt framträdande just i
puberteten. Men därmed är sannerligen inte saken
bliven mindervärdesstämplad. Det där föraktet
för puberteten är, som förut framhållits,
oberättigat och i själva verket just ett uttryck för
allmän sexualhämning.
Sigurd Hoel berättar på något ställe om en
resande i Ryssland som i en isolerad by mötte
en händig bysmed, som kom stolt
framskum-pande på ett klumpigt vidunder med
ohanterliga järnbesmidda hjul, vilka han trampade
runt med en mekanisk utväxlingsanordning.
Mannen hade uppfunnit cykeln. Ivar Lo
befinner sig i samma situation. Han har
uppfunnit psykoanalysen. Och han är mycket
imponerad av sin uppfinning. Att den har
långt i elegans och precision till fabrikaten
Ernest Jones, Melanie Klein, Theodor Reik,
och även till de gamla Jung och Freud själv
("Der Witz", "Lionardo da Vinci", "Jensens
’Gradiva’") eller till en sådan svensk produkt
195
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
