Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Lars Englund: Två särlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÄ SÄRLINGAR
Efter tillfälliga platser ute i landet tillbaka till
Stockholm som författare, utgivande tre små
diktsamlingar: "Skyarne" (1906), "Friska
sorgens källa" och "Hjärtats frid, den
blödande" (båda 1907). En religiös kris avbröt
hans bana som lyriker, och så sökte sig hans
väg allt längre in mot ensamhet och glömska.
Inom Ivar Conradsons diktning finner man
tre bärande motivkretsar: naturdikter, erotisk
lyrik och religiös lyrik. Man kan
generaliserande säga att de dominerar hans samlingar
i nu nämnd ordning. Eftersom Conradsons
diktböcker är så litet kända och numera
knappast står att uppbringa, kommer jag att i stor
utsträckning låta citaten tala. — Hans
naturlyrik är kanske den mest lättillgängliga. Här
fäster man sig genast vid Conradsons passion
för trädkronor; ständigt diktar han om dem —
genomblåsta, susande eller lugnt vilande i
skymningens frid. Ivar Conradson var också
verksam som koltecknare — han framträdde
t. o. m. med ett par separatutställningar — och
vad han främst fångat med sitt kol är just
ensamma träd, resta mot vida rymdens svalka:
ENSAM
Ensam få färdas dig,
tysta vackra väg.
Ingen tänker nu på mig.
I slummer sval
dofta kronorna
ur mörkrets sjö.
Deras dröm
är om rymdens milda läger.
Ingen tänker nu på mig,
hugsvalande
i hjärtat blommar
kvällens ro.
En dikt som denna visar hela charmen i
Conradsons naturlyrik. Hur ungdomligt,
förteget, daggsvalt! I dikt efter dikt har han
gestaltat denna sin Waldeinsamkeit, sin
längtan efter renhet och frid. Det är något
barnsligt mjukt i hans tonfall, hans dikter är liksom
framviskade i skymningen. Hos de bästa av
dem finns det ofta något av lycklig
konvalescens; "Trött" heter denna:
Linden susar i kvällens vind
sval och ren skimrar husets mur,
där jag fordom bodde.
Linden susar sin gamla ton.
Det vita huset bär samma skimmer.
Det skär mig hjärtat så,
när jag minnes den långa vägen,
damm och stoft
blåste i hjärtat in.
Här är så rent.
Vid sidan av ensamhetslängtan och
natur-försj unkenhet finns i Conradsons diktning
vackert gestaltade kärleksstämningar. De flesta
av dem har samma bräckliga svala skimmer
över sig som naturlyriken. Också då skalden
använder brännande heta ord blir de lätt i
hans mun vaga, osinnliga. Märkligt är att
iakttaga hur ofta där finns en brytning mellan
hetta och kyla, mellan blodrött och isblått. Så
i "Kärlekssången om rosen, vilande i den blåa
strömmen", så i denna suggestivt besvärjande
dikt:
En vårlig kväll jag såg dig.
Blå skymning svävade,
blå skymning lockade
med sina eterlätta vingar.
Lidelseblå, svävande
som himmelskt liv var kvällen.
Lidelsefullast våren hälsade
dig.
Lidelsefullast blå skymning
sökte dina läppars
barnsligt svala purpur.
Conradsons erotiska poesi är på avgörande
punkter besläktad med Vilhelm Ekelunds. Han
har dock ingenting av dennes svärmeri för det
antika, marmorsköna. Tyvärr heller ingenting
av stramheten. Särskilt i de prosadikter som
ingår i alla Conradsons samlingar flyter
skalden lätt ut i sentimentalitet, mångordighet.
Någon gång, som i "Du afton med vingar
fina", kan han dock också i denna genre skapa
minnesvärda ting. I "Hjärtats frid, den
blödande" har Conradson även i sin fria vers
sökt sig fram mot en mera böljande, musika-
197
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
