Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Claes Schaar: Främmande gudar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CLAES SCHAAR
utspekulerade concetti, överbringar sitt
budskap med en styrka som väl är okänd i
samtida poesi. Det mångomskrivna "objektiva
korrelatet", det intrikata samspelet mellan
symbolerna, det i en viss fas flitiga bruket av citat,
den oändligt böjliga rytmen — allt medverkar
till att hos läsaren framkalla de avsedda
känslorna och föreställningarna på ett sätt som
en mera "indirekt" poesi, beskrivande,
förklarande, omtalande, aldrig skulle kunna gå
i land med. Höjdpunkten av sin teknik och
maximum av sina möjligheter har Eliot nått
i "The Four Quartets": allt onödigt gods
förefaller här ha bortnötts liksom efter en lång och
mödosam erosionsprocess; kanske främst i den
märkliga "Burnt Norton".
På ett betydligt ojämnare sätt har Eliot tagit
ställning till sin tids frågor i sin idékritiska
essayistik, som ingalunda kan mäta sig med
hans rent litteraturkritiska, och där en
anti-liberal, kristet-ortodox åskådning framföres på
ett ofta trevande och oklart vis. Det är därför
knappast lyckligt att det är ett prov på denna
sida av hans prosakonst som nyligen
presenterats för svensk publik. I stället för
översättningen av de tre uppsatserna "After Stränge
Gods", "en elementarbok i modernt kätteri",
hade man välkomnat t. ex. ett urval av Eliots
ypperliga uppsatser om elisabetanska
dramatiker eller engelskt 1600-tal, präglade av
utomordentlig stilkänsla och sällsynt sakkunskap,
eller en översättning av den mästerliga
Dante-essayen. Det är ju möjligt att de senare
essayerna för ett visst betraktelsesätt inte ter
sig så "aktuella" som elementarboken i kätteri,
som är ägnad en värdering av samtida
litteratur, men denna invändning är tämligen
likgiltig med tanke på att de förra tillhör engelsk
essayistiks främsta alster, de senare dess
avgjort mindre betydande.
Ty T. S. Eliots förmåga att klarlägga och
utveckla en idé står på betydligt lägre nivå än
hans möjligheter att i symbolisk form antyda
den och att redovisa de känslor den uppväcker
hos honom själv. Med all sin omskrivna
förmåga av diskussion och begreppsanalys lyckas
han långtifrån alltid med att precisera sina
tankegångar eller föra dem vidare och
kombinera dem. Ett ganska typiskt prov på dessa
hans brister utgör de nu översatta essayerna,
ursprungligen föreläsningar före amerikanskt
auditorium i Virginia.
Eliot sammanblandar här på ett egendomligt
sätt moraliska och litterära synpunkter. De
huvudbegrepp varmed han arbetar är dels
"ortodoxi", hopkopplat med "tradition", dels
"heresi" eller "heterodoxi". Författaren söker
inledningsvis definiera sina termer, och i de
övriga avsnitten av boken bedömes en del
nyare engelsk litteratur efter dessa normer. På
begreppsbestämningarna nedlägger han stor
omsorg. Att de trots detta blir misslyckade
beror dels på hans benägenhet att definiera
med hjälp av uteslutningar, dels på hans
böjelse att ge sina termer en alltför vid
innebörd, såsom: "tradition är inte bara eller ens
i första hand vidmakthållandet av vissa
dogmatiska lärosatser". — "Då jag uppställer
ortodoxi som en måttstock på samtidens litteratur,
tar jag ordet i en vidare mening än dess
vanliga statiska betydelse." Ordet "traditionell"
missbrukas ofta, säger Eliot, ty "ordet självt
innebär en rörelse". Det oklara uttrycket
utlägges: "att använda exakt samma idiom som
en föregångare är ytterst misstänkt: man kan
inte skriva satir efter mönster av Pope eller
Byrons stanzer". Resonemanget upplöser sig
i en truism, och vi lämnas fortfarande i
ovisshet om vad som är litterär tradition och vad
som är förnyelse. Innebörden av "tradition"
blir slutligen "ett sätt att känna och handla,
som är karakteristiskt för en grupp genom
generationer", och Eliot anser "att den i stor
utsträckning måste vara eller att åtskilliga
element i den måste vara omedvetna", medan
"vidmakthållandet av en ortodoxi är en sak
som kräver insatsen av hela vår medvetna
intelligens". Definitionen kan alltså rymma
åtskilligt, och den blir näppeligen skarpare
genom att tradition-ortodoxi associeras med
klassicism, heresi med romantik. Ortodoxi
ställes också i omedelbart samband med kristen
206
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
