Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Claes Schaar: Främmande gudar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄMMANDE GUDAR
ortodoxi; här kan meningen synas klarare,
men vi blir tveksamma om den då vi längre
fram ser hur ortodoxin illustreras. Eliot är
angelägen att framhålla att "den betydelse jag
lägger i orden inte är godtycklig". Men medan
vi oupphörligen informeras om vad de inte
innebär, lämnas vi ytterst i tvivel om deras
exakta och positiva innebörd. De förblir oklara
trots de exempel Eliot anför för att belysa dem.
Stor uppmärksamhet ägnar han D. H.
Lawrence. Han är "ett nästan fulländat exempel på
heretikern". Sidorna som handlar om
Lawrence är betecknande. Eliot hyser en ohöljd
motvilja mot den typ som Lawrence
representerar. Han nämner "okänsligheten för vanlig
samhällelig moral, som är så främmande för
mitt sinne, att jag står fullständigt handfallen
inför den som inför något alldeles monstruöst".
Den tradition som Lawrence befinnes sakna
är tydligen närmast identisk med vedertagen
social ordning. I stället för den satte han "det
inre ljuset, den mest otillförlitliga och
bedrägliga vägvisare, som någonsin erbjudit sig åt
en irrande mänsklighet". Lawrence, säger Eliot,
var minst av allt sensualist, han levde hela livet
på "tröskeln till det andliga". Men den
andlighet som han har att erbjuda är av demonisk
karaktär, menar författaren, eftersom all
andlighet för Lawrence är av godo och det onda
bara utgöres av brist på andlighet. Det är svårt
att förbinda någon bestämd mening med dessa
uttalanden så länge det lämnas därhän vari
"det inre ljuset" och den lawrenceska
"andligheten" består. Men det är uppenbart att
den diagnos Lawrence en gång satte på den
moderna civilisationens åkommor i stort sett
är densamma som Eliot satt i "The Waste
Land". Den förre ansåg sig finna botemedlen
och förkunnade dem med patos och intensitet;
den senare, förtvivlande om all bot, föreskrev
stränga åtgärder som åtminstone skulle
förhindra att patienten försämrades. Eliots
svårigheter att finna vägande angreppspunkter mot
Lawrence bottnar synbarligen ytterst i den
vaga motvilja som följer med en avgörande
olikhet i temperament. Hans kritik visar spe-
ciellt på en punkt en märklig brist på
urskill-ning: den symboliskt menade "Lady
Chatter-ley’s Lover" fördömes därför att "välborna
— eller nästan välborna —- damer" — där
"använder sig av plebejer". Skygglapparna
blir här generande. Eliots värdering av
Lawrence blir slutligen skev inte minst därför att
han medvetet vägrar att bedöma honom utifrån
de förutsättningar som hans arv och miljö
utgjorde.
Ett annat exempel på heresi erbjuder Thomas
Hardy, "en kraftfull personlighet, ohämmad av
varje hävdvunnet band"(?). Man blir
betänksam, då han beskrives som obunden av
"lydnaden för några som helst objektiva
övertygelser, ohindrad av några idéer
överhuvudtaget". Eliot undersöker aldrig om den
hardyska pessimismen saknar teoretiskt underlag,
inte heller i vad mån den är förenlig med
tradition, för så vitt han med den menar den
kristet-ortodoxa traditionen. Utredningen av
det passionerade hos Hardys karaktärer lämnar
oss otillfredsställda, därför att Eliot aldrig
klargör Hardys egen inställning till dessa
passioner.
Då författaren övergår till den positiva delen
av sin kritik blir hans framställning än vagare,
hans tankegång än svårare att fixera. Han
refererar innehållet i novellen "The Dead" av
Joyce och konstaterar sedan att man här inte
rör sig med författarens "trosövertygelser" utan
med "känslans ortodoxi och med sinnet för
traditionen"; obestämda formuleringar,
outförda antydningar. Är Lawrence ett fulländat
exempel på heresi, så är Joyces "verk
genomträngt av kristen livskänsla" och han själv
"den mest etiskt ortodoxe bland de mera
framstående diktarna i min egen tid". Påståendet
är märkligt och lämnas utan närmare
motivering. Även om Joyces uppfostran präglades av
sträng ortodoxi underkastade han sig, så snart
han kom till medvetande om sig själv, den
starkaste luttring för att befria sig från
verkningarna av den, och det är denna luttring som
bildar grundvalen för hela hans författarskap.
Den monumentala joyceska objektiviteten hade
207
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
